Läraryrket – Kneg, kall eller viktigaste jobbet?

I sista SULF-tidningen berättar man om kongressen. En av frågorna man rapporterar om är om universitetsläraryrket är ett kall eller en profession – läs vidare HÄR. En majoritet ser det som en profession. Helena von Schantz tar upp om läraryrket är ett kneg bland andra  eller världens viktigaste jobb HÄR.

Det verkar ibland som om det vore sämre att se yrket som en profession eller som ett kneg bland andra. Här kommer t.ex ett citat från Helena von Schantz inlägg.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.

Jag menar att ansvaret för eleverna och utbildningen inte skall hänga på om läraren ser yrket som ett kall, vanligt kneg eller profession. Det är ett alldeles för viktigt yrke för att det skall behandlas så godtyckligt. 

När det är sagt vill jag resonera kring det här utifrån min egen erfarenhet och är väl medveten om att lärarna ute på skolorna har andra villkor. Våra villkor har dock förändrats, men inte i samma utsträckning och på annat sätt.

Min livsuppgift är att arbeta som lärare och att forska, och i den meningen kan man kanske säga att det liknar ett kall. Men därmed inte sagt att jag kan jobba gratis. Jag vill absolut göra avtryck här på jorden, inte bara ett intryck. Men jag använder inte min profession i det syftet. Kanske det vore skillnad om det inte fanns ett politiskt uppdrag. Men iom att detta finns, kan vi ju inte utgå från vad vi själva vill i vårt yrkesutövande. Så det där med kallet, försvinner med automatik. Om jag nu ser yrket som ett kall, betyder detta då att jag är en bättre lärare och förtjänar att jobba gratis – jag gör ju det som ligger närmast mig. Och det är inget man skall få betalt för?

Jag strävar efter att få en hanterbar arbetssituation och det innebär att jag försöker att kompensera de intensiva perioderna med att ta det lite lugnare andra perioder. Om jag arbetar en helg, försöker jag ta ut en ledig vardag. Varför? Jo, för att jag skall hålla som människa. Mitt yrke är inte mitt liv, men en stor del av det. Är jag då en universitetslärare som inte förstått hur viktigt jobbet är? Jo, jag anser att det är så viktigt att jag ser till att min sömn, min ledighet och mina möjligheter att kompetensutveckla mig, samt forska inte äts upp av en alltför stor arbetsbörda – för att kompensera förändrade villkor? Det finns ingen student som gagnas av en trött och utsliten lärare, liksom ingen elev gör det.

Nu är jag i den åldern, då kroppen, ja hela systemet automatiskt säger ifrån. Och tids nog kommer alla inse att ju mer man jobbar, desto sämre lärare blir man i ett längre perspektiv. Därför är det viktigt att lyssna på sina signaler och börja fundera på om det man ser som ett normaltillstånd verkligen är det. Om man börjar se andra som lata, inte begripa vikten av att jobba även om man inte får betalt för det, kanske man skall fundera på om man inte hamnat långt över normaltillståndet.

Om man håller koll på ens arbetstid, blir den mer effektiv. Om man skall klara av ett jobb på ett visst antal timmar, kräver det planering, klockning mm. Hur lång tid tar det att bedöma 80 tentor på tre veckor, samtidigt som man startar upp två nya kurser. Och hur gör man? Jag lägger ut ett visst antal tentor varje dag – 10 per dag i snitt. Det kan verka som en person som alltid jobbar är mer effektiv, duktigare, mer engagerad mm. Men jag tror de flesta av oss är vanliga dödliga behöver sömn, vila, rekreation, ett umgängesliv och nära och kära för att orka vara engagerade, duktiga och effektiva. Vi behöver dessutom vara lite lata helt enkelt? Benämningar som Kall och världens viktigaste yrke skapar prestationsångest och därmed också en ökad stress och kanske i en del fall – känsla av otillräcklighet.

Mitt jobb är att göra det bästa av situationen och jag genomför de uppdrag jag får. Men jag tycker inte att det är okey om jag måste sitta varje helg, även om jag inser att det är vad jag måste göra under vissa perioder. Det är när man tycker att detta är normaltillståndet och att lärare som inte gör detsamma inte förstår vikten av det arbete de utövar, som man måste tänka ett varv till.

Efter en allvarlig vägg-känning år 2004 är mitt motto i livet

Gör inte i dag, det du kan göra i morgon!

När man vaknar klockan fyra en morgon och sitter en timme och försöker lista ut hur en telefonkatalog fungerar och till slut kommer på att ringa 118118,  ja då får man perspektiv på tillvaron. Min väg tillbaka var 3,5 månaders sjukskrivning och därefter en sommarvecka och nio höstveckor i Athen som var inplanerade sen tidigare och en ny kärlek :).

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s