Monika M Ringborg

29 december, 2018


Akuten på Ippokrateio (1)

Det är åtta dagar sen detta hände. Först nu den 5 januari har jag orkat skriva ner vad som hände. Viktigt att dokumentera om det så är bara för mig själv. Då filmen om vad som hände återkommer med jämna mellanrum. Jag vill också förmedla hur en dag på akuten var, hur väl jag blev omhändertagen, den tid de gav mig och andra och hur vänliga alla var. Men också om systemet, som inte ens en grekinna jag talade med förstod. – Det gör inte vi greker heller. Ett system som som tycks fungera, men ändå skapa frustration och irritation. Trots det, slogs jag av den tålmodighet de flesta visade. Först en mycket detaljerad redogörelse.

Åkte taxi ner till Vita tornet kl. 9. Var där kvart över nio, betalade, öppnade dörren och stängde den, vände mig om och några sekunder senare slog jag huvudet i gatstenen. Det sved till i vänstra delen av pannan, och jag reste mig halvsittande och såg bakdelen på taxin som kommit 10 meter bort. Så fort gick det, från det jag gick ur taxin. Min känsla och tanke var NEJ, så här skulle det inte gå. Det här kunde inte hända. Men jag insåg att det hade hänt. Det kom en stor grupp med turister. Det kom en ung kvinna över gatan och hjälpte mig plocka ihop mina saker, medan blodet rann och droppade från pannan. Turisterna gick förbi. Min tanke var att inte någon fick tro att jag var full. Då såg jag glasögonen, bågarna var av, det vänstra glaset trasigt, en skärva saknades och det var blodigt och jag tänkte – Inte mina glasögon! Hur skall jag nu kunna skriva. Insåg senare att det var det enda jag kunde hålla fast vid, för att inte tappa greppet. Men, sen reste jag mig upp utan tvekan och gick sakta mot ingången, med insikten att detta kunde jag inte hantera själv. Gick in och sa till mannen bakom disken som betjänade turistgruppen – Jag behöver hjälp. Han verkade ha sett mig men fortsatte arbeta. Jag upprepade  det igen. Han nickade och sa – Det kommer och en förbandslådan dök upp på min högra sida och en man som sa – Kom skall jag hjälpa dig. Det fanns en stol där jag satt mig och han torkade bort blodet från pannan och kinderna, baddade med en vätska, vilket han gjorde ganska länge. Jag blundade och hörde många i turistgruppen som sa Oj, och Nej men! Jag var chockad, men kände mig trygg.

De frågade om jag ville ha en taxi eller en ambulans. Kunde inte bestämma mig först, men sa en taxi. Ångrade mig och sa ambulans. En av personalen stod utanför och väntade. Jag blev rastlös och gick upp. De bad mig sätt mig igen. Men jag vågade inte slappna av, utan gick till dörren som de öppnat. Jag fick en stol utanför, men det blåste för mycket. Till slut sa jag – att jag kanske skulle ta taxi. NEJ, sa mannen jag först vände mig till. Ambulansen kommer om fem minuter. Jag ville röka för att slappna av, men vågade inte tända en cigarett.

Till slut kom ambulansen och en man tog mig under armen och ledde mig till ambulansen. Under tiden frågade han vad som hade hänt. Jag klev in, ville inte ligga ner utan satt. Vågade inte. Han undersökte mig, frågade vad jag hette, när jag var född. Han pratade med mig hela tiden. När allt var klart, sa han att vi skulle till sjukhuset. – Jag är rädd, sa jag. Det behöver du inte vara sa han. Jag frågade om pupillerna var lika stora. Ja, sa han. Det är ingen fara, men du behöver åka till sjukhuset. Den tog lång tid och vi pratade hela vägen. I skrivandet stund kommer jag inte ihåg vad vi pratade om, men det var om allt annat än om händelsen. Vi kom fram till slut. Han hjälpte mig ur ambulansen, tog mig under armen och vi gick kom in och han ledde mig till en sjukhussäng, efter att ha talat med någon där. Han tog mig i hand och sa att jag var omhändertagen. Jag lutade mig bakåt mot väggen och blundade. Det fanns en spegel på höger sida och jag såg två svullnader i pannan, en på var sin sida och öppna sår. Jag tänkte på att jag såg ut som ett djur som fått sina horn avknoppade. Fem minuter senare kom en läkare, som undersökte mig som hastigast, fick en nummerlapp i handen och ett papper. En stund senare blev jag skjutsad på en britsen ut därifrån, in i korridor mot mottagningen. Jag satt  och då blev jag för första gången fullt medveten om hur andra såg mig själv. Blev lämnad ensam, men jag hittade en öppning i gallret som jag kunde komma ner från britsen och gick fram mot ingången till mottagningsrummet. Det var bara ett nummer före i den kö jag stod i. För det fanns en kö till, troligen för lättare åkommor.

Till slut kom jag in och fick träffa en läkare och en sköterska. Jag hade en lång dag framför mig, vilket jag inte visste då. I nästa inlägg kommer jag berätta om systemet. Det var många frågor, om vad som hade hänt, vad jag hette osv. När allt var klart fick jag en bunt med papper, klisterlappar och röntgenplåtar. Vad jag visste då var att blodtrycket var 170. Jag var fortfarande röksugen, men vågade inte missa min plats för provtagning och röntgen. Men det tog tid och jag förstod inte systemet, (mer om det senare). Jag hörde mig för i vilken hög jag fanns i, och om jag kunde gå ut och få luft. Gick ut och det blåste rejält. Jag vågade röka. Gjorde varken till eller ifrån, men det gav mig visshet om att jag fortfarande inte var yr eller på annat sätt reagerade. Men chockad var jag, vilket jag inte visste då.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s