Akuten på Ippokrateio (3)

Det blev bara alltmer kaotiskt ju längre tiden gick. Allt fler som sökte vård kom, och svårare fall i sjukhussängar,  skulle fram i de smala korridorerna. Vi fick dra in magen och hoppas.

Två stycken var före mig, som också endast skulle få svar på prover. Vet inte hur länge de stått, men bra mycket längre än jag. Då de var ganska irriterade båda två och diskuterade med säkerhetsvakten, som fortfarande var kvar och höll ordning på oss. Mig såg han inte denna gång eller också hade han ”klarat av mig”, Han var allvarlig, men till slut såg jag honom le. Det visade sig också att han hjälpte till, höll koll på när folk skulle komma in. Men också beordrade vissa att stå på speciella platser. Det fyrkantiga rummet med tre undersökningsrum, var inte större än ett fyrkantigt kök.

Efter 30 minuter blev mannen framför mig riktigt arg och höjde rösten, så ingen skulle missa ett enda ord. Säkerhetsvakten stod tålmodigt och lyssnade, svarade med några ord, nickade och skakade på huvudet. Sen var allt över!

Till slut blev jag erbjuden en plats av någon och fick äntligen sätta mig ner efter 50 minuter. På så sätt hamnade jag framför de två som väntat längre än jag. Efter ett antal gånger försökte jag få kontakt med någon, sa jag att vi två hade väntat mycket länge. Mer än en och en halvtimme för att få svar på prover. Efter fem minuter fick jag komma in. Jag pekade på kvinnan framför mig, som nu kommit in i det fyrkantiga rummet, men hon lät mig gå före. Jag fick äntligen svar på mina prover och allt såg bra ut. Blodtrycket hade sjunkit till 150 och det var positivt. Jag tackade kvinnan som lät mig gå före när jag var klar. Jag blev erbjuden att ligga kvar på sjukhuset, men jag ville hem till folk som jag kände och var tryggare tillsammans med. Nu, äntligen var jag klar. Men var skulle jag få tag i en taxi?

Frågade den läkaren som jag träffade när jag kom in, och hon sa att jag skulle be den som stod i ankomstdisken att ringa efter en taxi. Ytterligare väntan, men nu var jag i alla fall i slutet på dagen. När jag till slut kom fram, blev det lite språkproblem, men en man som kunde engelska mer än mannen bakom disken, förklarade och fem minuter senare körde taxin upp framför ingången.

Ippokrateio-allmänna sjukhus ligger ganska långt från Odos Lagkada och eftersom det var mörkt fick jag uppleva all helgbelysning. Till slut kom vi fram till hotellet. Jag betalade, berättade i korthet för dem som var i tjänst vad som hänt. Satt sen någon timme i restaurangen, drack vatten, kaffe och åt en smörgås, som de bjöd mig på. Det var svårt att äta, då smärtan var intensiv i bröstet och armen.  Kom in på mitt rum, la mig på sängen och försökte koppla av. När klockan var över tolv började såren att blöda. Jag hade inga plåster. Gick ner till receptionen och blev ompysslad av nattportiern. Var fortfarande lite orolig för att somna med tanke på att jag hört att man inte skall somna inom 24 timmar, utan att bli väckt. Men ringde till 1177, som förklarade att det inte var någon fara. Ringde hem! Till slut lyckades jag somna, men vaknade flera gånger och på morgonen var det svårt att gå ur sängen. Såg mig själv i spegeln och blod hade samlats runt högra ögat. Men jag gick ner och åt frukost. Gick och handlade, och var mycket försiktig med var jag satte ner fötterna och att gå nerför trappor. Vilade hela dagen, sov ibland, vaken och såg på TV.

Jag var fortfarande i chock, tyckte inte synd om mig själv, jag avvaktade. Tillvaron stannade upp för mig på något konstigt sätt. Jag hade tur i oturen, men insikten om vad som kunde ha hänt och hur fort det går, gick inte att släppa. På nyårsafton upptäckte jag blåmärkena på min överarm, axel och armbåge. Svidande smärta i bröstkorgen, varje gång jag hickade, nös eller andades. Svårt att lägga sig ner, svårt att ligga ner, att sitta – det lättade när jag stod upp, men det var ju omöjligt. Det fanns inget annat att göra än pausa livet, vilket jag fortfarande gör.

Det är svårt att beskriva upplevelsen av att slå i backen på några sekunder, slå i huvudet. Nu har jag inte längre så ont tio dagar efteråt. Men, jag håller fast vid all vänlighet, uppmärksamhet, generositet och även humor, som människor har visat mig. Inte bara i Grekland utan också  på flyget, på Arlanda och Flygplatsparkeringen.

Kategorier:Av särskild vikt, Jul och Nyår Saloniki år 18/19