Undervisningsspråket är svenska i Sverige. Men inom universitet och högskolor genomförs nästan en tredjedel av all undervisning på engelska. Om vi skall föra konferensen på svenska eller engelska är en diskussion som alltid uppkommer och på den senaste kom förslag på att engelska förhandlas om, beroende av situationen, och att viktig information från institutionen, meddelas på svenska och engelska. När det är gruppsessioner i vilka vi skall tala om det som står oss nära, är det svårt att använda engelskan. Det har hänt att en deltagare inte kan svenska och att engelska gällde i sin helhet den gången. De flesta anställda kan svenska, men några väljer att tala engelska. Oftast svarar jag på svenska, då jag vet att person förstår. I många forskningsgrupper används engelska på grund av att vi har doktorander som är hos oss längre eller kortare tid och för mig kan det vara okey. Är inte bekväm med det, men om någon inte förstår alls, finns det inget annat val. Men, visst begränsar det ens möjlighet att föra samtal obehindrat. Det här är inte så enkelt alla gånger, då mycket går förlorat när man använder ett språk som inte är ens modersmål, speciellt inom undervisningen.

Universitetsläraren skriver om detta i senaste numret (se länk).

”Enligt språklagen är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta skall ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden”.

Min kommentar: Man kan tycka olika om det här. Att använda engelskan inom undervisningen underlättar för en del, men samtidigt förhindrar det möjligheten att lära sig tala svenska. Det här gäller speciellt den som har engelska som modersmål. Om alla talar engelska med den personen, finns det inte en chans att talspråket utvecklas.  När det handlar om examinationer på engelska tillåter jag detta, men de flesta väljer att skriva på svenska. Men från detta till att engelskan skall bli undervisningsspråket på universitet och högskolor, är steget långt. Även om jag som lärare kan träna och faktiskt genomföra undervisning på engelska, känns det mycket märkligt att använda engelska i en klass med studenter som alla kan svenska. Och om vissa skulle ha svårt att uttrycka sig på svenska, lär de inte bli bättre om de måste använda engelskan från gymnasiet. Av de yngre studenterna har jag ännu inte under 22 år haft någon student som inte kan svenska. De flesta som har utländsk bakgrund är födda i Sverige, gått igenom svensk skola osv.

Universitetsläraren avslutar artikeln med att ta upp konsekvenser.

”Det gäller även för så kallade kapacitetsförluster, det vill säga att exempelvis universitetslärare hänvisas till att undervisa på ett annat språk än sitt modersmål, med risk för att lärarens pedagogiska kapacitet begränsas. Ett av syftena med språklagen är att motverka effekter av detta slag”

Kan bara hålla med. Den här utvecklingen riskerar skapa en sämre undervisning helt enkelt. Om man tror att en ändring av undervisningsspråket från svenska till engelska skulle höja vår status är det möjligen riktigt, men det har alltså ett högt pris. Och i förlängningen kan detta faktiskt sänka vår status, då studenterna går ut med sämre kunskaper och förståelse. Det sägs att 10% av ens intellektuella kapacitet går förlorad. Jag vill även ta upp att i möten, eller i diskussioner, kan ojämlikheten bli starkare. Vissa kan tala engelska obehindrat och kan tala i fem-sex minuter, medan andra endast kan föra en dialog på engelska. Vi kan inte anta att bara för att studenter har betyg från gymnasieskolan, att den räcker för att tala engelska.  Än mindre redogöra för sina kunskaper och delta i diskussioner. Hur skulle man kunna motivera att undervisningen skall ske på engelska när alla kan svenska. Är det inte onödigt försvårande? Jag är för mångfald, och kompromisser, samt att utgå från vad som gäller i situationen. Men det får inte bli fördummande.

Den ökade amerikaniseringen inom den högre utbildningen på vissa lärosäten är oroande inför framtiden.