Dagsarkiv: 29 december, 2018

Monika M Ringborg

29 december, 2018

Akuten på Ippokrateio (3)

Det blev bara alltmer kaotiskt ju längre tiden gick. Allt fler som sökte vård kom, och svårare fall i sjukhussängar,  skulle fram i de smala korridorerna. Vi fick dra in magen och hoppas.

Två stycken var före mig, som också endast skulle få svar på prover. Vet inte hur länge de stått, men bra mycket längre än jag. Då de var ganska irriterade båda två och diskuterade med säkerhetsvakten, som fortfarande var kvar och höll ordning på oss. Mig såg han inte denna gång eller också hade han ”klarat av mig”, Han var allvarlig, men till slut såg jag honom le. Det visade sig också att han hjälpte till, höll koll på när folk skulle komma in. Men också beordrade vissa att stå på speciella platser. Det fyrkantiga rummet med tre undersökningsrum, var inte större än ett fyrkantigt kök.

Efter 30 minuter blev mannen framför mig riktigt arg och höjde rösten, så ingen skulle missa ett enda ord. Säkerhetsvakten stod tålmodigt och lyssnade, svarade med några ord, nickade och skakade på huvudet. Sen var allt över!

Till slut blev jag erbjuden en plats av någon och fick äntligen sätta mig ner efter 50 minuter. På så sätt hamnade jag framför de två som väntat längre än jag. Efter ett antal gånger försökte jag få kontakt med någon, sa jag att vi två hade väntat mycket länge. Mer än en och en halvtimme för att få svar på prover. Efter fem minuter fick jag komma in. Jag pekade på kvinnan framför mig, som nu kommit in i det fyrkantiga rummet, men hon lät mig gå före. Jag fick äntligen svar på mina prover och allt såg bra ut. Blodtrycket hade sjunkit till 150 och det var positivt. Jag tackade kvinnan som lät mig gå före när jag var klar. Jag blev erbjuden att ligga kvar på sjukhuset, men jag ville hem till folk som jag kände och var tryggare tillsammans med. Nu, äntligen var jag klar. Men var skulle jag få tag i en taxi?

Frågade den läkaren som jag träffade när jag kom in, och hon sa att jag skulle be den som stod i ankomstdisken att ringa efter en taxi. Ytterligare väntan, men nu var jag i alla fall i slutet på dagen. När jag till slut kom fram, blev det lite språkproblem, men en man som kunde engelska mer än mannen bakom disken, förklarade och fem minuter senare körde taxin upp framför ingången.

Ippokrateio-allmänna sjukhus ligger ganska långt från Odos Lagkada och eftersom det var mörkt fick jag uppleva all helgbelysning. Till slut kom vi fram till hotellet. Jag betalade, berättade i korthet för dem som var i tjänst vad som hänt. Satt sen någon timme i restaurangen, drack vatten, kaffe och åt en smörgås, som de bjöd mig på. Det var svårt att äta, då smärtan var intensiv i bröstet och armen.  Kom in på mitt rum, la mig på sängen och försökte koppla av. När klockan var över tolv började såren att blöda. Jag hade inga plåster. Gick ner till receptionen och blev ompysslad av nattportiern. Var fortfarande lite orolig för att somna med tanke på att jag hört att man inte skall somna inom 24 timmar, utan att bli väckt. Men ringde till 1177, som förklarade att det inte var någon fara. Ringde hem! Till slut lyckades jag somna, men vaknade flera gånger och på morgonen var det svårt att gå ur sängen. Såg mig själv i spegeln och blod hade samlats runt högra ögat. Men jag gick ner och åt frukost. Gick och handlade, och var mycket försiktig med var jag satte ner fötterna och att gå nerför trappor. Vilade hela dagen, sov ibland, vaken och såg på TV.

Jag var fortfarande i chock, tyckte inte synd om mig själv, jag avvaktade. Tillvaron stannade upp för mig på något konstigt sätt. Jag hade tur i oturen, men insikten om vad som kunde ha hänt och hur fort det går, gick inte att släppa. På nyårsafton upptäckte jag blåmärkena på min överarm, axel och armbåge. Svidande smärta i bröstkorgen, varje gång jag hickade, nös eller andades. Svårt att lägga sig ner, svårt att ligga ner, att sitta – det lättade när jag stod upp, men det var ju omöjligt. Det fanns inget annat att göra än pausa livet, vilket jag fortfarande gör.

Det är svårt att beskriva upplevelsen av att slå i backen på några sekunder, slå i huvudet. Nu har jag inte längre så ont tio dagar efteråt. Men, jag håller fast vid all vänlighet, uppmärksamhet, generositet och även humor, som människor har visat mig. Inte bara i Grekland utan också  på flyget, på Arlanda och Flygplatsparkeringen.

 

Monika M Ringborg

29 december, 2018

Akuten på Ippokrateio (2)

Jag blev visad av sköterskan vart jag skulle gå för att ta prover och bli röntgad. Det var en ganska smal korridor och framför en kur med fönster stod vi och väntade. Innanför satt en dam med två högar – en till vänster och en till höger. Innan jag vågade mig ut och röka, som jag skrev i det tidigare blogginlägget, frågade jag i vilken hög. – Den vänstra! Okey, jag gick och kom tillbaka och inget hände. Stod och hängde ”på låset”. När dörren in till vad jag då kommit underfund med var röntgen, öppnades och tre poliser kom ut och väntade. Efteråt kom två unga män i handfängsel. För mig var det fullständigt normalt. Inget jag reagerade över alls, men noterade förstås.

Vet inte hur länge jag hade väntat då en man bakom glasfönstret pekade på mig. Hur visste han att det var min tur. Då fick jag veta att jag stått i fel kö. Blev visad till provtagningen och där kom jag in direkt. Gick in med mina papper och när jag satt därinne, visade sig chocktillståndet, eller om det var slagit i pannan, eller hela situationen. – Jag kom inte ihåg vad hotellet hette och inte heller vilken gata. När jag slutligen kom på det, ja då lät Lagkada deka tria mycket konstigt, och jag undrade om hotellet verkligen hette Anatolia. Och så fick jag en tid, då jag skulle gå tillbaka till den första läkaren för att få svar på proverna.

När provtagningen var klar mötte jag sköterskan i korridoren, och jag blev anvisad en plats utanför röntgen. – Det är inte den modernaste utrustningen vi har, sa den unga mannen när jag kom in. Men den här är jag mycket stolt över. Sa han och visade mig en stor röntgenplåt som han förde in framför mig. Då hade jag blivit röntgad i pannan och nacken, samt höger hand. När han fick reda på att jag kom från Sverige började han tala om några som flyttat dit, liksom ambulansmannen (vilket jag kommer ihåg nu). När allt var klart gick jag ut för att röka. Det blåste nästan stormvindar och då fick den kvinnliga säkerhetsvakten tag i mig. Hon pratade på och min cigarett blåste mer bort än att jag lyckades röka den.

Upptäckte att cigaretterna var slut, så jag gick runt området och ut på en större gata, där jag köpte cigaretter. Sen satt jag utanför ingången till barnsjukhuset. Där var det inte bara soligt utan lä. Satt där en lång stund. Sen gick jag tillbaka och mötte den kvinnliga säkerhetsvakten igen, som jag stod och pratade en lång stund med.

Jag gick sen in och slog mig ner tills det var min tur. Jag gick fram och ställde mig i dörröppningen, väntade tills en stol blev ledig. En speciell säkerhetsvakt gick omkring och helt plötsligt ställde han sig framför mig, tittade på min lapp med klockslaget,  en lång stund, tittade på mig forskande och på lappen igen flera gånger. Jag tittade tillbaka. Han var kvar där och höll ordning resterande av dagen. Men, jag fick aldrig någon förklaring på vad han undrade över.  Tjugo minuter efter utsatt tid (vilket var positivt med tanke på den andra gången jag fick vänta efter ny provtagning) kom läkaren fram till mig och förklarade att det var ett prov som saknades. Gick och tog provet och tillbaka igen. Då säger läkaren att jag skall ta ett EKG (och han frågade om jag hade hjärtbesvär för proverna hade visat något) och en sköterska visade mig in i en stor sal och fick en nummerlapp i handen igen. Hon hämtade en stol. Det satt en kvinna och pratade med läkaren och tre ytterligare personer kom efter ett tag och drog för draperiet. För så var det, inga rum utan draperier. Det blev en lång väntan. När de till slut var klara, gick kvinnan bakom in först för att få ett papper. Sen kom jag in och de övriga tre var läkarkandidater. Kvinnan, som jag förstod var handledare frågade vad som hade hänt. Jag blev undersökt av läkaren sen. När EKG var klart pratade de grekiska en lång stund. Då hade den smärta i höger arm som gick ut mot bröstet växt till att bli alltmer intensiv. Men EKG:t var normalt. När vi var klara, kom den första läkaren tillbaka och på vägen till undersökningsrummet fick jag veta att de ville ta nya prover.

Jag fick nya papper och etiketter och kom in till provtagningen. PUH! Sen fick jag veta att det skulle ta drygt två timmar. Tiden hade jag tappat bort helt och såg att klockan var närmare fyra.

Hungrig. Fick vet att det fanns en servering där jag kunde köpa yoghurt och kaffe. Gick nerför en trappa och det var en uteservering som var tom (icke förvånande), men det fann platser inomhus också. Gick in i butiken. Sen drog jag mössan på huvudet och åt yoghurt och drack kaffe och tittade på katterna som sprang omkring. Det var skönt att sitta på ett tomt lite kyligt ställe.

När jag var klar och kom upp igen slog jag mig ner i väntrummet, tills det var dags att vänta in de slutliga beskeden. Då var klockan fem och på min lapp stod det kvart över sex. Eftersom det hade kommit alltfler patienter, gick jag och ställde mig i kön redan halv sex. Och DET tog tid.

 

Monika M Ringborg

29 december, 2018

Akuten på Ippokrateio (1)

Det är åtta dagar sen detta hände. Först nu den 5 januari har jag orkat skriva ner vad som hände. Viktigt att dokumentera om det så är bara för mig själv. Då filmen om vad som hände återkommer med jämna mellanrum. Jag vill också förmedla hur en dag på akuten var, hur väl jag blev omhändertagen, den tid de gav mig och andra och hur vänliga alla var. Men också om systemet, som inte ens en grekinna jag talade med förstod. – Det gör inte vi greker heller. Ett system som som tycks fungera, men ändå skapa frustration och irritation. Trots det, slogs jag av den tålmodighet de flesta visade. Först en mycket detaljerad redogörelse.

Åkte taxi ner till Vita tornet kl. 9. Var där kvart över nio, betalade, öppnade dörren och stängde den, vände mig om och några sekunder senare slog jag huvudet i gatstenen. Det sved till i vänstra delen av pannan, och jag reste mig halvsittande och såg bakdelen på taxin som kommit 10 meter bort. Så fort gick det, från det jag gick ur taxin. Min känsla och tanke var NEJ, så här skulle det inte gå. Det här kunde inte hända. Men jag insåg att det hade hänt. Det kom en stor grupp med turister. Det kom en ung kvinna över gatan och hjälpte mig plocka ihop mina saker, medan blodet rann och droppade från pannan. Turisterna gick förbi. Min tanke var att inte någon fick tro att jag var full. Då såg jag glasögonen, bågarna var av, det vänstra glaset trasigt, en skärva saknades och det var blodigt och jag tänkte – Inte mina glasögon! Hur skall jag nu kunna skriva. Insåg senare att det var det enda jag kunde hålla fast vid, för att inte tappa greppet. Men, sen reste jag mig upp utan tvekan och gick sakta mot ingången, med insikten att detta kunde jag inte hantera själv. Gick in och sa till mannen bakom disken som betjänade turistgruppen – Jag behöver hjälp. Han verkade ha sett mig men fortsatte arbeta. Jag upprepade  det igen. Han nickade och sa – Det kommer och en förbandslådan dök upp på min högra sida och en man som sa – Kom skall jag hjälpa dig. Det fanns en stol där jag satt mig och han torkade bort blodet från pannan och kinderna, baddade med en vätska, vilket han gjorde ganska länge. Jag blundade och hörde många i turistgruppen som sa Oj, och Nej men! Jag var chockad, men kände mig trygg.

De frågade om jag ville ha en taxi eller en ambulans. Kunde inte bestämma mig först, men sa en taxi. Ångrade mig och sa ambulans. En av personalen stod utanför och väntade. Jag blev rastlös och gick upp. De bad mig sätt mig igen. Men jag vågade inte slappna av, utan gick till dörren som de öppnat. Jag fick en stol utanför, men det blåste för mycket. Till slut sa jag – att jag kanske skulle ta taxi. NEJ, sa mannen jag först vände mig till. Ambulansen kommer om fem minuter. Jag ville röka för att slappna av, men vågade inte tända en cigarett.

Till slut kom ambulansen och en man tog mig under armen och ledde mig till ambulansen. Under tiden frågade han vad som hade hänt. Jag klev in, ville inte ligga ner utan satt. Vågade inte. Han undersökte mig, frågade vad jag hette, när jag var född. Han pratade med mig hela tiden. När allt var klart, sa han att vi skulle till sjukhuset. – Jag är rädd, sa jag. Det behöver du inte vara sa han. Jag frågade om pupillerna var lika stora. Ja, sa han. Det är ingen fara, men du behöver åka till sjukhuset. Den tog lång tid och vi pratade hela vägen. I skrivandet stund kommer jag inte ihåg vad vi pratade om, men det var om allt annat än om händelsen. Vi kom fram till slut. Han hjälpte mig ur ambulansen, tog mig under armen och vi gick kom in och han ledde mig till en sjukhussäng, efter att ha talat med någon där. Han tog mig i hand och sa att jag var omhändertagen. Jag lutade mig bakåt mot väggen och blundade. Det fanns en spegel på höger sida och jag såg två svullnader i pannan, en på var sin sida och öppna sår. Jag tänkte på att jag såg ut som ett djur som fått sina horn avknoppade. Fem minuter senare kom en läkare, som undersökte mig som hastigast, fick en nummerlapp i handen och ett papper. En stund senare blev jag skjutsad på en britsen ut därifrån, in i korridor mot mottagningen. Jag satt  och då blev jag för första gången fullt medveten om hur andra såg mig själv. Blev lämnad ensam, men jag hittade en öppning i gallret som jag kunde komma ner från britsen och gick fram mot ingången till mottagningsrummet. Det var bara ett nummer före i den kö jag stod i. För det fanns en kö till, troligen för lättare åkommor.

Till slut kom jag in och fick träffa en läkare och en sköterska. Jag hade en lång dag framför mig, vilket jag inte visste då. I nästa inlägg kommer jag berätta om systemet. Det var många frågor, om vad som hade hänt, vad jag hette osv. När allt var klart fick jag en bunt med papper, klisterlappar och röntgenplåtar. Vad jag visste då var att blodtrycket var 170. Jag var fortfarande röksugen, men vågade inte missa min plats för provtagning och röntgen. Men det tog tid och jag förstod inte systemet, (mer om det senare). Jag hörde mig för i vilken hög jag fanns i, och om jag kunde gå ut och få luft. Gick ut och det blåste rejält. Jag vågade röka. Gjorde varken till eller ifrån, men det gav mig visshet om att jag fortfarande inte var yr eller på annat sätt reagerade. Men chockad var jag, vilket jag inte visste då.