Dag: 15 december, 2018

Lätt bagage

DSCN0334Ja, nu har jag bestämt mig för att resa till Saloniki med lätt bagage. Kommer inte ta med mig massor av kläder (som faktiskt tynger mer än man tror) som jag aldrig använder.  Om jag behöver något kan jag köpa det på plats. Jag vet, att detta är något jag säger inför varje resa, och det slutar oftast med alltför tungt bagage och för många väskor. Jag är fortfarande avundsjuk på gästen i svenska huset som kom dit och reste därifrån med en cabinväska. Imponerande! Själv reste jag till Aten år 2004 med en cabinväska och en liten ryggsäck, men det blev plus en stor resväska, när jag åkte hem till Sverige igen efter nio veckor. En väska full av böcker! Hur jag lyckades komma hem, vet jag inte, då jag faktiskt åkte kommunalt från Arlanda. Men, det är väl så att med åren blir vi alltmer bekväma. Bra att ha allt till hands redan från början. Så, Nu, skall jag bara ha två väskor med mig plus datorväskan. Önska mig lycka till 🙂 . För jag vill undvika att höra en retsam ung grekisk taxichaufför fråga – Vad har du i den här väskan? Det vet jag knappt själv, svarade jag. Ofta varnar jag i förväg – Det är tungt! Jag tycker det är pinsamt att ha så mycket bagage att jag är tvungen att räkna väskorna, för att vara viss om att alla är med, samt slippa se chaufförerna stå och se mig komma släpande från tågstationen i Saloniki. Men främst vill jag resa med lätt bagage för det att det helt enkelt är för tungt.

En plan jag har, när jag gått i pension är att resa i Grekland med en ryggsäck, utan att ha en resplan. Ta första bästa buss och se var man hamnar. Eller ta tåget från Saloniki och gå av vid en station, vilken som helst. Men, så börjar den där lilla typen på min högra axel som gillar ordning att gardera sig och opponera  – Men, tänk om du inte får någon plats att sova, om du gör så. Kanske bättre att du kollar så det finns hotellrum. Jo, jo, men säger den mer ansvarslösa typen på min vänstra axel, och suckar och himlar med ögonen. Varför skall du ha ett sånt kontrollbehov? Det går väl fler tåg. Det är ju inte i ödemarken som du befinner dig. – Jo, det kan faktiskt vara det?  Men den ansvarslösa typen har ju rätt i en sak. Det går fler tåg!

Ja, så fungerar tyvärr mina två sidor.

Inte tas personligt, men …

Nästa vecka är den första julveckan på många år som är undervisningsfri. Det betyder inte att den är arbetsfri. Det finns fortfarande en del som behöver göras. Men, nu har jag i alla fall blivit klar med min tenta och har lämnat in den. Det är bara att vänta på domen 🙂 . Nåja, det finns värre saker här i världen, men som jag berättat tidigare har en del varit mer än vanligt negativt. Vet inte om det är själva stämningen i samhället, arbets- och studiesituationen hos många som bidrar till att vi som lärare blir dom som blir föremålen för den frustration som ökar för varje år.  Det gäller att inte ta det personligt. Och att fokusera på alla positiva möten som sker.  Men, det blir allt svårare att ta emot kritik som är av sociala-media-karaktär när den är som värst eller få uppmaningar till att uttrycka sig försiktigare om något som man aldrig har uttryckt, osv. Det blir svårare därför att det sker anonymt för det mesta. Ibland rakt på sak. Är kritiken konstruktiv kan jag svara, men att försöka svara på någon mening som har tagits ur sitt sammanhang leder endast till en lång nedbrytande konversation. Och av det skälet läggs varje tillfälle sådan kritik framförs på hög då maktlösheten stiger. Och det är den maktlösheten som har lett till att jag i min blogg har börjat prata om det. För det här är inget som är unik för någon av oss som arbetar inom universitetsutbildningen.  Viss kritik går att se som rena övergreppen, som det inte finns någon chans att bemöta, därför att anonymitet råder. Och även om jag i många år har sagt att kritik av det grövsta slag som inte kan ges till mig direkt, inte är värd att lägga någon vikt vid, sätter det sig i sinnet.  Men, visst kan jag vifta bort det och säga att det inte handlar om mig, utan om personen. Det hjälper inte! Frågan är – Varför skall jag finna mig i det? Det är en arbetsmiljöfråga och det har tagits på allvar av lärosätet.

Vill dock klargöra, att det här är undantag, men att dessa har ökat och blivit allt grövre.  De flesta möten med studenter, kollegor och lärare som är mina egna, är respektfulla och bidrar till att jag fortfarande ser yrket som något fantastiskt att få arbeta med.