Vi sitter och tar del av nyheter från krigsdrabbade områden. Vi ser bilderna i tidningarna. Vissa skakar om mer än andra, speciellt när det handlar om barn. Vi har många flyktingar i Sverige. Kanske vi också bor grannar med dem, som nu från Syrien vars många släktingar har blivit dödade. Vi tar till oss berättelserna, men förstår vi. Själv bor jag och har gjort i Norra Botkyrka, sammanlagt i 34 år. Det har flyttat in (och flyttat ut) grupper av människor från olika delar av världen. Vi får deras berättelser, men förstår vi på djupet.

Och förstår vi hur de ambassadörer, journalister och fotografer som är ute i krigsområden upplever det dom rapporterar om. Förstår vi vilken insats de verkligen gör, då de visar världen hur det ser ut. Hur klarar man av att leva med minnena och de inre bilderna av vad de har sett.

Ja, det är vad jag har velat fråga både Lars Wahlund och Paul Hansen om, som har besökt respektive vistats i detta nu i svenska huset.  Paul Hansens bilder såg jag första gången för ett par tre år sen. De skakade om, fastnade i mitt minne. Nu finns nya bilder och vissa är svåra att se på. Klockan två i natt började jag lyssna på hans sommarprogram och kunde inte sluta. Vid något tillfälle upptäckte jag att sömnen tagit över. Hörde rösten, men inte orden. Jag var tvungen att spola tillbaka och lyssna igen om händelsen då han blev skjuten. Han berättelse var osentimentalt. Sen låg jag länge och funderade.

Lyssna på programmet – det får oss att bli lite visare och kanske också förstå lite djupare om världen omkring oss. Mycket är vackert, medkännande och omsorgsfullt, men alldeles för mycket är grymt, våldsamt och outhärdligt.

Paul Hansen

Kategorier:Kavalla 2018