I det tider möts

Spöklikt

Jag tycker om att fotografera – det är ett sätt att dokumentera de platser jag besöker och lever i. Kanske det handlar om att jag vill dokumentera livet, som om alla bilder skapar en berättelse om det liv jag själv ser, från fåglar, människor, till byggnader och landskap. Fåglar är roliga att fota, men även små kryp. Men vad är det man gör egentligen. Är en jätte som dokumenterar deras vandring eller som måsarna i Kavala, deras liv och kommunikation. De är inte ens medvetna och man kan fråga sig vad det är för mening i att dokumentera en bagge som vandrar över terrassen eller en trut som putsar sig. Räcker det inte med att bara se det. Jag tycker inte om det som kryper, men ändå finns en lust att fotografera just det som gör det. Knepigt värre! Jag vill fånga rörelsen. Den som sett mina bilder kan upptäcka att det handlar om vattnets rörelse, vinden mm. Det måste finnas något slags liv. Men bilder skapar också berättelser. Och nu vill jag dela med mig av min fascination av hus som förfaller. Ju mer de har förfallit, desto mer intressant är det. Titta på bilden ovan i inlägget! Visst berättar den en historia?! Samtidigt som huset är spöklikt dras min blick till det. Jag vill absolut inte gå in det. Men kan sitta och titta på det länge. Och dokumentera att det finns vill jag. Kanske det handlar om att huset genom ett fotografi blir levande igen, om än i sitt bedrövliga tillstånd. Men huset lever inte, eller gör det? Självklart lever det i mig. Och visst har det härbärgat liv. Människor har bott i huset. Men vilka, hur länge, hur många och varför har det förfallit? Jag skulle vilja veta mer, men tiden finns inte att forska kring det i Kavala.

En annan sak som huset berättar är tiden. Det blir tydligt i nästa bild. Där nutiden möter historien och tvärtom. På så sätt förenar sig dessa tidsperioder i ett NU. I framtiden har troligen det förfallna huset rivits och allt som har att göra med detta liv blir bortglömt. En del av historien som raderas bort, åtminstone av den utomstående betraktaren. Kanske släkt till den som har bott i det kommer ihåg. Och huset finns kvar i fotografiet som ett bevis på att det har funnits och människorna i det. Om det bevaras och inte kastas bort, utan sparas generation efter generation.

Det kanske är det som gör att jag vill dokumentera det som förfaller, för att bevara något som har övergivits oavsett vilket skälet har varit!

Det finns en berättelse!

Gammalt och Nytt

 

 

 

 

 

 

 

 

Söndagsförmiddag i Kavala

Tänkte i morse på debatten hemma i Sverige om böneupprop visavi klockringning. I kommentarsfälten är det blandad kompott. Vissa vill ha ett förbud, andra blir irriterade på klockringning, och en del vill ha förbud på både-och. Sen är det andra, vilka jag tillhör, som inte bryr mig alls. Men jag tänker varje gång jag är i Kavala på den här debatten. De som vill ha förbud mot både-och, borde åka till Kavala. För där ringer klockorna, ibland flera gånger om dagen i kyrkan över gatan. 🙂

Nåväl, efter tredje klockringningen under morgonen, åt jag frukost. Gick ut med sopor, stängde porten som vanligt. Satt mig vid datorn och så ringde det på porten. Jag gick ut i hallen, såg ingen alls, försökte öppna den, vilket inte gick. En liten grabb dök upp och ville ha en euro. Efter kort tvekan, fick han en, men bara en gång. Okey, sa han och gick. Men porten då. Gick runt, försökte från utsidan, men såg att det var något längst ner som satt fast. En skruv satt löst som jag fixade. Jag gjorde mina försök, men fick efter långt om länge be om hjälp av en starkare kraft, som sparkade upp den. 🙂

Det blåser skönt på terrassen som mesta delen ligger i skuggan och resten i solen, än så länge. Snart blir det bara sol i några timmar.

Rauni och jag gick en promenad igår kväll. Jag tog några fotografier, och två myggor tog mig på armen. Det sved ordentligt, men med lite myggagel, så gick det över. Men nu kliar det lite grann. Vanliga myggor blir det inte så mycket med. Värre är det med de små jävla knotten! (förlåt svordomen).