Jag tycker om att fotografera – det är ett sätt att dokumentera de platser jag besöker och lever i. Kanske det handlar om att jag vill dokumentera livet, som om alla bilder skapar en berättelse om det liv jag själv ser, från fåglar, människor, till byggnader och landskap. Fåglar är roliga att fota, men även små kryp. Men vad är det man gör egentligen. Är en jätte som dokumenterar deras vandring eller som måsarna i Kavala, deras liv och kommunikation. De är inte ens medvetna och man kan fråga sig vad det är för mening i att dokumentera en bagge som vandrar över terrassen eller en trut som putsar sig. Räcker det inte med att bara se det. Jag tycker inte om det som kryper, men ändå finns en lust att fotografera just det som gör det. Knepigt värre! Jag vill fånga rörelsen. Den som sett mina bilder kan upptäcka att det handlar om vattnets rörelse, vinden mm. Det måste finnas något slags liv. Men bilder skapar också berättelser. Och nu vill jag dela med mig av min fascination av hus som förfaller. Ju mer de har förfallit, desto mer intressant är det. Titta på bilden ovan i inlägget! Visst berättar den en historia?! Samtidigt som huset är spöklikt dras min blick till det. Jag vill absolut inte gå in det. Men kan sitta och titta på det länge. Och dokumentera att det finns vill jag. Kanske det handlar om att huset genom ett fotografi blir levande igen, om än i sitt bedrövliga tillstånd. Men huset lever inte, eller gör det? Självklart lever det i mig. Och visst har det härbärgat liv. Människor har bott i huset. Men vilka, hur länge, hur många och varför har det förfallit? Jag skulle vilja veta mer, men tiden finns inte att forska kring det i Kavala.
En annan sak som huset berättar är tiden. Det blir tydligt i nästa bild. Där nutiden möter historien och tvärtom. På så sätt förenar sig dessa tidsperioder i ett NU. I framtiden har troligen det förfallna huset rivits och allt som har att göra med detta liv blir bortglömt. En del av historien som raderas bort, åtminstone av den utomstående betraktaren. Kanske släkt till den som har bott i det kommer ihåg. Och huset finns kvar i fotografiet som ett bevis på att det har funnits och människorna i det. Om det bevaras och inte kastas bort, utan sparas generation efter generation.
Det kanske är det som gör att jag vill dokumentera det som förfaller, för att bevara något som har övergivits oavsett vilket skälet har varit!
Det finns en berättelse!
