Idag är affärerna öppna, så jag gick ner och köpte en del för att vara säker på att inte vara utan något i morgon, då de stänger igen. Svårt ibland att komma ihåg att det inte är likadant här som i Sverige. När jag var på väg från affären stannade jag till och fick sällskap av en lekfull kattunge, som jag knappt blev av med. Den skulle leka med allt som rörde sig – remmarna på väskan, på mina skor och ja allt. Till slut hittade den en kotte och jag tog tillfället i akt. Men den märkte det, så jag gömde mig genom att gå bakom några bilar, så den tappade siktet. Det har blivit riktigt varmt nu.

Efter kylan i Saloniki och regnet och sval vind i Kavala, är jag inte helt förberedd för en värme på nästan 30 grader i subtropiskt klimat. Det kändes när jag fick idén om att gå ner till centrum. Otroligt att just jag får en sådan idé. Det är ju inte nästgårds. Men jag kom inte så långt – insåg idiotin i det när jag kom till nästa nedförsbacke. För om jag skulle ångra mig, vore jag tvungen att gå upp för den. Och det hade jag inte någon lust med. Gick runt kvarteret istället och satt sen en stund och pratade med ägaren.

För övrigt har jag arbetat med manuset. Fridfullheten här är inspirerande, men jag har inte riktigt landat i den efter veckan som gått, då saker och ting hände hela tiden. Här händer ingenting. En bil som kommer är en stor händelse :-). Men trafiken ovanför hörs.

Bilden bredvid är min utsikt om jag tittar uppåt. Men jag kan roa mig med att ta bilder på växtligheten, när jag sitter utanför och försöker få lite färg på mina ben.

Stranden då!? Ja, jag var väl lite för hoppfull. Än så länge känner jag ett motstånd, men jag har fram till torsdagen på mig att komma till skott. I motståndet ligger känslan av meningslöshet. Älskar havet men att bara ligga eller sitta rakt upp och ner. Nåväl, ingen skada skedd. Ser ju stranden, och havet bara några hundra meter från lägenheten. Tar två minuter att gå ner dit! När jag var barn, var jag som en fisk. Älskade att bada. När försvann den kärleken och varför?

Det var demonstration nere på gatan mot namnet Norra Makedonia. Sen hölls det någon mässa, såvitt jag kunde förstå. Men det blev tyst ganska snabbt.

Vaknade tidigt, men tiden gick rätt fort ändå tills jag skulle ta en taxi till Kalamitsa. Det mesta hade jag packat ner kvällen innan. Gick ner och betalade och fick då veta att alla affärer är stängda. Därmed fick jag förklaringen till varför det var så lite trafik. De firar aposteln Paulus som startade den första kristna församlingen i Europa då Kavala fortfarande bar namnet Neapolis. Länge sen alltså.

Jag berättade om min kompis uppe på taket. Och de tyckte att det var en märklig fågel och ovanlig i Kavala. Och jag hävdar att denna fågel kommunicerade med mig. Under demonstrationen stod den och tittade åt olika håll och sen på mig en lång stund och den såg ut att tänka – Vad är det frågan om? Okey då, känna kanske är bättre ord att använda. Den mötte min blick! Trutar är intelligenta, så vem vet! Kommer inte glömma henne, liksom jag fortfarande kommer ihåg och tänker ibland på duvan i Aten som adopterade mig år 2005 under sex veckor. Viss interaktion med djur och fåglar som inte är husdjur fastnar.

Sen var det dags att ta en taxi och åka genom centrala Kavala till Kalamitsa. Lägenheten är verkligen fin och har en fridfullhet över sig. Gick och handlade i en minimarket, som tack och lov var öppen, så jag fick min yoghurt. Sen en runda ner till stranden.

Efter middagen gick jag ner till baksidan av Lucy hotel för att se om det gick att se flyguppvisningen, men icke. Men i skrivandets stund hör jag flygplanen ovanför, men inte som i staden. Än i alla fall. Svårt att se något då jag bor på markplan denna gång. Men har sett flyguppvisningen fyra gånger – det är iofs lika imponerande varje gång. Här några bilder på Kavala från Kalamitsa.

… och prognosen ser lite bättre ut nu, växlande molnighet, tidvis moln, åska, mestadels molnigt osv. Igår var det genomgående molnigt, regn och åska i flera dagar framåt. Men vi får se.

Nytt om den unga truten är att den idag klampade hårt på taket över balkongen (för ett sabla liv – snart tror väl gästerna under att det är jag som klampar :-)) och flyttade en smal metallbit på 1,5 cm fram och tillbaka. Eftersom hårdplatsen är genomskinlig till viss del, kan jag ju se henne (tror det är en hona). Simfötterna ser otroligt roliga ut underifrån. Men vilka ideér! Bra startbana när det blir aktuellt.

Solen kom fram, som sagt. Njöt en stund på balkongen innan jag gick en promenad runt några kvarter. Tog bilder och när jag slutligen kom tillbaka till torget utanför hotellet, gick jag in i Agias Nicholaus. Ville fotografera, men det var folk där och prästen. Men det är verkligen vackert – taket och kupolen är fantastisk. Jag tände ett ljus, tänkte att det väl inte har någon betydelse att jag inte är grekisk/ortodox.

På supermarket blev det en dispyt mellan några kunder, då två av dem hade som den tredje ansåg trängt sig före. Det är två kassor och en kö, och de två trodde det var två köer. Ja, vad skall man tro. Jag var lite extra snäll och hjälpsam mot den äldre damen, för hon såg lite skamsen ut. Men det var snart överståndet. Affären är välbesökt, men liten och det är trångt. Jag har alltid gått in genom kassorna, men idag upptäckte jag en annan liten ingång. Vet inte om det är där man skall gå. Inte helt otroligt, men rätt roligt!

Sista kvällen på Castello. Skönt att det blev fint väder, även om molnen hopar sig ibland och några minuters regn påminner om att det här kan vara tillfälligt. Vi får se om natten blir lika regnig som natten som var. Vaknade flera gånger av störtregnen. Men samtidigt är det mysigt med regn, inte bara att det är fantastiskt att fotografera det, utan också ljudet av det.

I morgon byter jag alltså vistelseort – från centrala Kavala till Kalamitsa, som ligger kanske 10 minuters bilresa längre ut. Bodde där förra året på Lucy Hotel. Har letat på youtube efter någon film, men ingen visar tillräckligt bra det jag såg.

Här är ett kort som visar något av stranden.

Kommer inte bo på Lucy Hotel från och med i morgon utan på ett lägenhetshotell, några hundra meter från stranden. När jag var där förra året, även om det bara var ett par dagar, så kändes området bra. Hotellet såg fint ut när jag gick förbi det.

””””””””””””””””””””””””””””””’

Slutligen några bilder från dagens skörd. Bara för att visa vilka kvarter som Castello ligger i.

När jag gick ut på balkongen, kom den och stod och såg på mig en längre stund och gnisslade som om den bad mig om mat eller kanske ville klaga att inte någon förälder kom :-). När jag gick in lade den sig till rätta. Sen tog jag bilder från fönstret. Se bildspelet och vad som händer när den är för sig själv :-)! För övrigt klampar den omkring på plasttaket ovanför mig då och då.

Nu på morgonen, såg jag den flyga. Uppdat kl. 14. Men det var inte den :-(. Tids nog!

Detta bildspel kräver JavaScript.

De är speciella och speciellt runt huset. Men idag har mås/trutarna hållit till här nere i centrum en hel del. Svårt att hålla reda på deras rutiner. Runt huset finns rutiner, när de håller vakt, när de har sammanträden och när de håller sig lugna.

Idag lyckades jag få en rätt bra bildsvit av några trutar uppe på taket i huset på andra sidan gatan. Man kan faktiskt skriva en liten berättelse om dom, om man har lust.

Snäll hund nedanför Town Hall som ler 🙂

Town Hall

Parken mellan Town Hall och Pl. Kapnergati

Från Pl. Kapnergati

Till Pl. Eleutherias och Odos Ydras

10 meter från Pl. Eleutherias

Bilden av officern – Vem var han?

På torsdagen oktober 27, 2016 och i samband med firandet av 28 oktober 1940, den EAA Fri-ma Kavala organiserade etablerat en minnesgudstjänst till minne av hjälte Yplgou (QOL) Kriton Konsoulidi, som dödades i den albanska fronten.

I morse var det genommulet efter en åskkväll och natt, med ständiga ösregn. (Har aldrig sett Kavalas gator så tomma som i går! Prognosen visar samma sak i dag och i morgon. Men, tänkte jag. Kan inte sitta här och häcka och bli deppig över något som det inte går att göra något åt. Därför gav jag mig av ut och till tobaksmuseet, men som inte var det lättaste att hitta till. Men en fördel när man inte hittar är att man träffar så många trevliga människor, som försöker göra allt även om de inte kan :-). Nåväl, jag kom fram till slut och precis som den äldre mannen sa, – ”Det är inte alltid det är öppet”, – så var det alltså inte det. Porten var öppen, men för övrigt stängt. Varför frågade jag – vi har saker att göra. Ok, det är bara att låta saken bero. Gick tillbaka ner för en backe ner bredvid Town Hall. Där levde två små kattungar farligt. En man försökte få dem att gå in under bilen och jag började gå och hörde ett bekant kurrjam. På muren satt, troligen mamman till de båda små. Hon tittade på mig, som om hon ville tala om att de där två skulle jag låta vara ifred och att hon höll koll. Nåja! De försökte komma över, men det kom ju både mopeder och bilar. Till slut började de små leka med varandra bakom en nätpresenning av något slag. Så jag gick därifrån.

Hittade en väska på Zara och en tunnare kofta. Stannade till vid en grönsaksbutik, köpte aprikoser som såg fina ut och kändes mjuka. Då kom störtregnet – det var som om vädergudarna tömde en stor hink.  Men det fina i kråksången är, att det faktiskt är varmt. Regnet är varmt. Luften är varm. Vattnet är varmt. Människorna runt omkring är varma. Förstår ni! Vad gör det att det är en svag sol som får molnen att inte se lika svartblåa och mörkgrå som gårdagens. Men det blev många vattenpölar och rännilar från jalusierna. Men när jag kom hem var möblerna på balkongen torra, då solen tittat fram en stund. Och i skrivandet stund är det nästan soligt, men mörka moln lurar över Thasos.

Ett litet galleri över hur vatten kan forma osannolika mönster, som det bara är möjligt att upptäcka med en kamera med superzoom.

Från strålande sol till moln och hot om åskväder. Salonikis väder har kommit hit. Men det är bara att göra det bästa av situationen. Jag passar på att skriva helt enkelt. Men jag har ont i huvudet och är trött, så det går lite segt. Om det beror på åskluften eller allt resande igår, eller en kombination är svårt att säga. Förhoppningsvis blir det sol när jag skall vara i Kalamitsa (om prognosen stämmer). Det vore väl ironiskt om det blir likadant väder som prognosen fram till fredag denna vecka, när jag äntligen bestämt mig för att ta en solsemester, med vistelser på stranden.  Men om det blir så, tar jag tåget till Alexandroupolis och stannar där några dagar. Kan ju vara kul!

Åskregnet kom och jag tog bilder på vattendroppar och kaskader. Än har jag inte lärt mig hur jag skall få det så tydligt som möjligt, men övning ger ju färdighet. Har iaf hittat närbildssymbolen :-).

Ja, är det en staty, ett parasoll, en skyddsängel, en nunna eller kanske en våldnad?

Även om jag blir trött ibland av att släpa och lyfta tunga bagage, känns det bra när jag klarar av det. Ibland får jag hjälp och den tar jag självfallet emot. Viss självbevarelsedrift har man ju! Men varför gå upp halv fem på morgonen, efter fyra timmars sömn och ge sig iväg kl. 6 till OE för att ta tåget från Saloniki till Drama och sen buss till Kavala. När det går bussar en gång i timmen och expressbuss som bara tar två timmar några gånger per dag? Men idag tänkte jag vid något tillfälle att jag utsätter mig i onödan, som när rulltrappan inte fungerade i Saloniki och jag knappt kom upp, annat än att ta ett steg i taget. Men vad gör man? Om man inte vill be dom som ser att det tar tid, men inte erbjuder sig. Men det tar emot. Någon stolthet har jag ju kvar i alla fall. Sen finns det vissa som t.ex. på Arlanda, men även många greker som gärna hjälper till, med både bagage men även med att se till att man hamnar rätt. För, även om man vet att tåg går från plattform 2, så står det två tåg. Men vilket är det? Men det är alltid någon som vet. Det är inte som i Sverige, att det ges information på plattformerna.

Jag checkade in bagaget vilket gick lätt. Börjar få grepp om hur det fungerar. Gick sen på tåget och hittade min plats som tyvärr inte hade det renaste fönstret. Men, jag orkade inte flytta. Ville också se lite av den sidan som jag inte såg när jag åkte från Drama i april. Tur att man kan förbättra bilder ganska bra i datorn.

Allt gick bra under resan, men i början stannade tåget flera gånger och tystnade. Vid något tillfälle lät det som om tåget kämpade för att överhuvudtaget komma igång och att vi kanske skulle gå av och putta på det. Alla toaletter utom en var öppen, men ren och fin, men utan vatten. Nu var vi inte många på tåget och det flesta i första klass sov. Köpte en riktigt god och stark cappuccino, som var gjord på det rätta sättet. Med kanna. Tror det var grekiskt kaffe, då han tog av och på den flera gånger. Alltså inte gjort på nescafé.

När vi kom till Drama tog jag taxi till KTEL och en äldre herre och några andra var hjälpsamma med att se till att jag och några till, kom på rätt buss. Och det var en behaglig bussresa till Kavala. Molnen lättade och när vi nådde staden var himlen helt utan moln och solen lyste. När jag gick ur bussen blåste det svalt från havet. Och ännu en gång insåg jag att det är rena hälsoinjektionen att komma till Kavala. Tog en taxi till hotellet Castello, drack en kopp kaffe på den fina balkongen i solen. Efter dagarna i Saloniki som var kyliga, regniga och jag inte alls var klädd för vädret, så var det ljuvligt. Tur att jag hade en del jobb att göra, så det gjorde inte så mycket. Hann med det mesta. Kvar har jag återkoppling för sju studenter, som jag tänkte göra klart på tåget, men orkade inte.

Trots att jag vet att en upplevelse är svår att förmedla i bild, publicerar jag några lite dåliga bilder.

Jag har varit många gånger i Grekland sen 2002 (och tidigare under 80-talet) längre tider i Aten och kortare i Saloniki, och jag slutar aldrig imponeras och ibland förfäras av grekernas sätt att bygga. Imponeras för att det är kreativt, då de kan bygga på en triangelformad tomt om det så inte finns något annat, förfäras för att man förstör utsikten för vissa.  Se på den här bilden! Det mörkare huset är troligen det första. Det ser gammalt ut, sen det bredvid kommer sen. Båda har ganska bra utsikt, men så växer två andra hus upp och det äldsta husets utsikt är grannhusets boende. Det ser också ut som alla fyra husen har olika ägare. De enda som alla har utsikt från är ”höghuset”. Jag undrar var trapporna finns. Det är inga stora bostäder som det ser ut i vilket fall. MEN, utsikten har dom! Utom dom som bor längst ner. Men jag har sett värre i Aten och i Kavala. Frågan är om huset i fronten är ihopbyggt med det tidigare. Så var det i Aten när jag var där i april, att flera hus såg ut att ha limmats ihop. Fast det i själva verket var ett smalt hålrum mellan husen och olika uppgångar.

Näst hus då! Inget fel på utsikten, men utformningen är imponerande. Hur har man tänkt här! Ett vackert hus bland andra som inte är så vackra? Kanske man ville lysa upp lite eller också det är någon som nyligen har fått examen och vill visa vad den kan. Jag tror dock inte att det är något bostadshus numera, om det någonsin varit med tanke på de stora fönstren och inga balkonger. Det ser inte så ombonat ut.

Det finns massor av olika typer av hus. Det skulle vara ett livslångt arbete att katalogisera bilderna av dem och förundra sig över.

… men man gör upptäckter. Vissa saker ser man inte i vanliga fall, men den här kameran visar det. Och det blir en klarhet och detaljrikedom, som inte går att få med att beskära den översta bilden.

OBS! Klicka på bilderna!

De röda pilarna visar vilka jag har använt superzoomen på.

Nedan några fler bilder

Varmt i rummet, men vindarna från norr har anlänt. Men solen lyser än så länge, och det värmer. När vi landade kl. 18,25 igår var det 31 grader och vindstilla. Kvavt och lite fuktigt. Inte så dåligt om det blir lite friskare, men inte för mycket. Rum mot stora gatan, men det är bara över helgen. Inga träd alltså.

Flygresan gick bra. Lätt turbulens i starten och genom det tjocka molntäcket. Och landningen var turbulensen ganska hård, då det var km-höga tunga moln som vi flög runt och igenom. Men det var iofs ganska häftigt. Däremot, för ingen resa till Saloniki är utan att något händer, som man inte alls är beredd på. För flygpersonalen är detta legio, men för oss passagerare är det lite läskigt, om inte ganska mycket innan man får informationen. Vi hamnade i ett området där vinden var hård, vilket visade sig att helt plötsligt efter ökad turbulens sjönk planen drastiskt och skakade mycket. Sen sjönk det igen och motorerna blev tystare som om farten sänktes. Och kaffevagnar försvann snabbt. Men eftersom säkerhetsskylten inte hade tänts borde jag insett att det inte fara på färde, men den första tanken var – Shit, nu händer det! Men så satte rationaliteten in. Sen fick vi information om att vi kommit in i ett område med starka vindar. Men nu vet jag att när det känns som om vi segelflyger, ja då är det inte någon fara tills vi får en sådan information :-). En annan information som vi fick innan start var att hastigheten är 289 km/h för att vi skall kunna lyfta och planet vägde igår 63 ton och att hastigheten sen blir 800 km/h. En information som jag kanske inte uppskattade igår, för det hisnar ju att det går att få upp 63 ton i luften. Ugh! Men även erfaren flygpersonal kan ibland undra när de flyger de riktigt stora jättarna.

Nåväl, nu är jag i Saloniki välbehållen. Rätt stökigt fortfarande på flygplatsen i och med ombyggnad mm, men toaletterna är nya och fina. Det blir nog riktigt bra där till slut. Tog en taxi. Chauffören tappade till slut tålamodet av trötthet över köer, men var vänlig mot mig. Jag tyckte i och för sig att det gick ovanligt fort. Men jag hade ju inte suttit och kört en taxi kanske hela dagen.

För övrigt angående vänlighet. Har aldrig träffat på så mycket hjälpsamhet. Jag fick hjälp av några till transferbussen och att lyfta upp bagaget i bussen. Sen även på Arlanda hjälpte en av dem till platsen där vagnarna fanns. Tackar. När vi landade och jag tappade någonting, hjälpte andra till. Annars brukar jag få kämpa som en besatt med mitt tunga bagage.

Oj, höll på glömma den unga lite blyga norska studenten som satt på fönsterplats. Han kom från Trondheim och han var lite svårt att förstå ibland, men jag tror han ansträngde sig genom att använda riksnorska, när vi pratade då och då. Han skulle vara i Saloniki en vecka och verkade inte ha varit där förut. Glömde bort att fråga vad han hette! Men, så är det med folk man träffar en kort stund.

Mer har det inte hunnit hända.