Jag har längtat efter att få se snö och vara i Grekland ända sen mitten av 00-talet. Nu hände det. Självisk som jag är, för det är ju inte så kul för grekerna. Men i centrala Aten var det snöfritt, tills vi kommit en bit på väg med tåget.

Det var försenat tjugo minuter. Många som stod och väntade frös, mest om fötterna. Vi stod där och gjorde danssteg. Jag också! När man väntar på något, väntar man aldrig för länge heter. Tåget kom, och jag fick sällskap i kupén av två kvinnor och en tonåring , som åt chips, godis och drack läsk mest hela vägen. De satt mest och kollade i sina mobiler eller sov.

För övrigt var tåget knökfullt, dock inte i första klass, där kupeerna finns. Var i kaffevagnen och drack en cappucino (som är supergott på IC-tågen) och åt en crossiant.

Och så fick jag se snön – WOW, vad häftigt det är! Kvinnorna såg på mig som om jag var nersläppt från ingenstans. ”Har du aldrig sett snö förut här. Nej, det har jag inte, bara på bild.”

Jag arbetade någon timme med mitt manus. För övrigt gick tiden fort, fast lite segt var det sista halvtimmen. Kvinnan och tonåringen gick av i Lahti, och då började den andra som också skulle till Saloniki och prata med mig. Alexandra hette hon, och hade varit i Aten för att hälsa på sin dotter och barnbarn, som fått namnet Athina. Vi hade samma problem hon och jag, hon på engelska och jag på grekiska, men på något sätt förstod vi varandra.

OCH, så var vi framme, hämtade bagaget, köpte grekiska cigaretter. Tog en taxi till Anatolia hotell – gångavstånd, men inte med en av mina tunga väskor.

Kategorier:*Kavala 2022*