Igår söndag, då allt var stängt utom kyrkan som höll mässa, klockringningar mm, satt jag hela dagen framför datorn och korrekturläste och språkgranskade. Till slut stod ögonen i kors och jag lade mig kl. 22 och somnade under Babel. Sov till kl. två, men somnade om och drömde innan jag vaknade kl. sju, om att Ve och fasa, någon hade tagit mitt kors, samt mina pengar. Men det var korset som blev en stor grej för mig, så pass att jag vaknade. Kände efter om korset fortfarande fanns kvar i kedjan runt min hals. I tjugo år har det hängt där och har blivit en del av mig själv.

Medan mitt rum blev städat gick jag ut en stund, handlade lite och satt en stund på min sida (nu låter jag som Ulf Kristersson) om kyrkan. Bilar stod parkerade på gatan. En ung kille sprang ut och in en affär och lämnade varor, för att inte stå i vägen alltför länge. Det är trånga gator och ibland blir man döv av alla som tutar. En kvinna kom inte heller fram tidigare, tutade först, sprang sen in och ut i olika affärer innan hon fick tag på den rätta syndaren.

Klarade hela trappan idag utan att stanna till, men mjölksyran gav sig till känna. Men jag kämpar på. Åt frukost och drack Freddo Espresso på balkongen.

Och nu har jag 35 boksidor kvar att läsa. Därefter blir det ingen mer läsning. Däremot ska jag utveckla en del, men det är inte så mycket.

Och, så ska jag sända in manuset först till två av dem som jag blev refuserad av. En chansning, men manuset är så omarbetat och har nytt material på ett par hundra sidor, varav en del som var klart men inte insänt, så man vet aldrig.

Man ska aldrig ge sig.

Kategorier:*Kavala 2022*, Från manus till bok