Det här inlägget ska handla om att inte tycka synd om sig själv, om manuset blir refuserad för andra gången av samma förlag med samma motivering. Vi har läst och granskat och ett lycka till. Det jag först tänkte var om de nu har läst och granskat, varför då inte skriva någon rad om manuset. Jag drog slutsatsen att de inte hade läst det. Jag utgick ifrån vad som jag läst om de som blir refuserade, samt redaktörer som uttalar sig i Skriva. Att de läser några sidor och kanske bläddrar igenom det. Men om så vore varför inte göra som andra förlag skriva ingenting alls mer än att de har valt att inte ge ut den. Kanske vill de ändå ge ett litet hopp när de skriver att de läst och granskat. Men ändå, tänkte jag vidare. Varför lägga så mycket tid på att läsa och granska runt 360 sidor och inte skriva en enda rad? Men har det någon betydelse? Refuserad blev jag. ”Hur kan de veta om det är bra om de inte läser?” Allt gick ut på ”Hur kan de refusera något som är så bra, så bra. Om de bara hade läst det så hade de… .” 

MEN!

Efter tio minuter, sa jag till mig själv. Skärp dig för Sa**n. Sluta tyck synd om dig själv. Det är inte du som har blivit refuserad. Det är manuset. Lägg inte skulden på andra. Manuset håller inte måttet helt enkelt, av vilket eller vilka skäl det än må ha varit. För om det nu är så att ett manus inte griper tag i läsaren från första sidan/kapitlet, ja då är det bara att se till att det gör det. Allt hänger på dig själv, inte på någon annan. Det är en historia som jag tror på. Det gäller bara att få andra att tro på det. 🙂 

Jag öppnade dokumentet och började läsa från början, Efter en stund lossnade det. Första delen behöver utvecklas ännu mer. Sakta ner det som händer. Det var ju bra att jag blev refuserad, för då får jag chansen att arbeta på att manuset blir ännu bättre. Jag har också insett att jag har ”lyssnat” alldeles för mycket på andra. Nu ”struntar” jag i om manuset innehåller för många som, m.fl. Känner mig friare om jag slutar bry mig alltför mycket. Om jag får tips så tar jag det till mig.

Insikten är att jag måste lita på mig själv. Inte tro att andra vet bäst om mitt manus i alla lägen hur kunniga etablerade författare och redaktörer än är. Allt handlar om att det finns så många olika uppfattningar om hur en text ska innehåll, tempus, berättare, huvudkaraktärer mm. Men det finns flera anledningar till varför ens manus blir refuserat. 

Jag kommer alltså inte sända in manuset till samma förlag igen. Tredje gången gillt dissar jag den här gången. Det tar bort för mycket tid på att gå och vänta på svar, när man vet vilket man får. Innerst inne! 

Det viktigaste av allt – Det övergripande temat är något helt annat än det jag har haft för avsikt att arbeta efter. Det kom som en blixt från en klarblå himmel. Men det kommer jag inte avslöja. Men så mycket kan jag säga. Det fortsatta arbetet kommer bli så mycket enklare. Möjligen kan den som studerat Platon upptäcka vilket temat är. Kanske inte. Huvudsaken är att jag har upptäckt det. 

Fortsättning följer!

Kategorier:Från manus till bok