Uppdaterad version!

År 2015 kom Krisernas Grekland ut av Hederin och Rönnerstrand. Jag fann boken i svenska huset i Kavala året därpå, men läste den inte då. Nu några år senare bestämde jag mig för att börja läsa den. Det som jag fastnade för först var kapitlet Sokrates i krisens mitt. Intressant att söka rötterna till krisen i Grekland, men det jag upptäckte var att det som många gånger har hävdats är att Sokrates/Platon är förgrunden till nazism och fascism, fanns med i boken. Det är riskabelt att göra en sådan sökning, om än intressant, då det lätt blir anakronistiskt. Kapitlet om Sokrates i krisens mitt, lutar åt det hållet, men framför allt innehåller det en hel rad påstående och kategoriska uttalande, som inte blir emotsagda. Det finns inte någon reflektion, alternativa tolkningar eller ett uns av självkritik. Hårda ord! Jag vet, men nedan motiverar jag varför.

Som Platonforskare sen många år tillbaka, har jag läst samtliga dialoger, samt en hel del av andra filosofer och tänkare under den grekiska antiken. Inte bara en gång utan ett antal gånger, på svenska Lindskog och Stolpe och på många engelska översättningar av speciellt de 17 dialoger som jag har tolkat. Mitt syfte var dock inte att forska kring den politiska ideologin. Men, den sattes i relation till viss del till de tolkningar som var rimliga. När det gäller om Platon var demokratisk eller inte, kom jag fram till att det är svårt att säga huruvida detta ligger till. När man läser dialogerna, tonar en bild fram om att han i sin undervisning, i sitt tänkande mm gällande filosofiska frågor var demokratisk, men i hans samhällskritik odemokratisk. Hos Platon finns det tveklöst en kritik mot rådande system. Men, min bedömning är att en del läsare och forskare drar för stora växlar av denna kritik. Viktigt är att sätta in kritiken i ett sammanhang och även räkna in samtidens och inte vår egen historieskrivning.

Men, det är inte möjligt som jag ser det, att konstatera att han som person tillsammans med Sokrates, som författarna till Krisernas Grekland hävdar, var fanatiska motståndare. ”För det första måste vi komma ihåg att både Platon och Sokrates – i motsats till dramatiker som Aischylos, Sofokles och Euripides – var fanatiska motståndare till demokratin” (sid 269)!  Och detta är bara ett exempel på att något framställs som en fullständig sanning. Vidare, vad är det som säger att dramatikerna var demokratiska? Ingen källa till det! Man menar också att Sokrates dömdes till döden för att han var emot det demokratiska styret och  propagerade: ”Anledning finns alltså att vara kritiskt mot den antidemokratiska propaganda som Sokrates gjorde sig till tolk för (sid 270).” och ”Därför bör nog Sokrates´ hårda kritik mot demokratin ses som det egentliga skälet till att han blev dömd till döden (sid 271).” och ”att det är mindre obegripligt [!] att de atenska demokraterna ställde Sokrates inför rätta (sid 272)” och ”Sådan antidemokratisk propaganda var också drivkraften i den krets av unga lärjungar till Sokrates som ägnade sig åt våld och terror mot sina meningsmotståndare”. ”Enligt historikern Thukydides ska de ha bildat hemliga klubbar av lönnmördare med avsikt att beröva folket dess ledare och på så sätt sprida skräckstämningar”. (sid 272) Jag har grundligt läst Kriget mot Sparta och Aten tidigare och har del två framför mig, användbar i mitt nuvarande projekt. (Finns ingen information om i vilken bok som detta har tagits ifrån) Men jag måste läsa igenom hela boken för att se var och om detta står i den. Kanske jag tolkar det annorlunda eller håller med. Tyvärr får jag inte någon chans att på ett enklare sätt se om påståendet är riktigt.  ”Sokrates´ propaganda mot den atenska demokratin tycks dessutom ha direkt inspirerat de båda blodiga militärkupper som 411 och 404 f. Kr. iscensattes av hans lärjungar [vilka av dem]. Med en brutalitet som erinrar om militärkuppen i Grekland […]” (sid 272). Vad som Thukydides beskriver i Kriget mot Sparta och Aten om Alkibiades inblandning kan vara det som åsyftas, men det var en av många lärjungar. Vilka var de övriga?

Kanske kretsen av lärjungar gick samman, men det finns inga källor, inga alternativa tolkningar, ingen kritik mot sina ”egna”? tolkningar. Hela avsnittet är osakligt framställt, med tanke på de ord som används.  Jag får intrycket av att författarna med hull och hår har svalt de traditionella tolkningarna som grasserade för ett eller flera decennier bakåt i tiden. Eller också läst med imma på glasögonen (för att använda den liknelsen). Men jag får också en uppfattning (kanske helt felaktig) om att det är ett medvetet val för att få fram ett perspektiv som kan relatera och förklara Gyllene Grynings inflytande. En som recenserat boken är Johannes Siapkas, som nämner en konspiratorisk underton ”Jag välkomnar uppgörelsen med naiva föreställningar, men bitvis tycker jag att Krisernas Grekland har en konspiratorisk underton” (medusa 37:1, 2016 – s. 43). Han talar även om ”Den dåliga kvaliteten på grekisk historieskrivning står i kontrast till den högkvalitativa nygrekiska skönlitteraturen” (A.a.), men nämner inte något om Sokrates.

Jag kan räkna upp fler exempel på sidorna 269-276 i Krisernas Grekland än de jag har tagit med ovan, som i vilket fall får mitt hår i nacken resa sig en aning. De använder sig bland annat av Poppers och Russels kritik som stöd. Ett av dessa hårresande påståenden är ”Russels kritik har inte hindrat Platons elitistiska samhällsvisioner från att få praktiska konsekvenser också i vår egen tid. Ett exempel vi redan varit inne på är den grekiska militärjuntan åren 1967-1974″( sid 274). De gör också vissa kopplingar till Gyllene Gryning i kapitlet, vilket jag inte kommer ta upp något om.

Det som är mycket tydligt är att det inte finns någon kritik eller ens en förundran mot att det demokratiska styret, som man menar att Sokrates och Platon samt lärjungarna så grovt och öppet bekämpade, inte accepterade oliktänkande och att det skulle finnas något berättigande i att ställa någon till svars och döma till döden, om man enbart skall utgå från Domen mot Sokrates och det som är skrivet om det. Viktigt att tänka på är att det var en annan tid. Betänk att det är drygt 2 400 år sen tillbaka allt det här hände. Det var en tid, i vilken det var en liten klick fria medborgare (bara män) som hade all offentlig makt. Aristokratin med dess oligarki eller aristokrater som demokrater, ja i min läsning är det inget av dessa system som inte har gjort annat än att ha accepterat slaveriet, och skillnaderna mellan hög och låg börd. Att se det på annat sätt, är enligt mitt sätt att se på saken, anakronistiskt. Jag kan ha fel, men författarna har inte övertygat mig.

Ingen av författarna är som jag kan få fram genom att ha googlat, Platonforskare. Självklart är det en tillgång att de som inte är det läser Platon, och gör sina egna tolkningar. Det berikar och tillför forskningen värdefullt material. Ingen har något egentligt tolkningsföreträde, även om en del anser sig ha det inom vissa discipliner. Men, det jag vänder mig emot och bedömer vara allvarligt, är när två etablerade forskare verksamma inom olika svenska universitet, lägger fram en eller flera tolkningar som i kapitlet Sokrates i krisens mitt, (för det är tolkningar) utan att redovisa källor, inte förhåller sig kritiskt. Det trista i det här är frågan om jag vågar tro på det som skrivs i boken som helhet. Kan jag lita på att andra kapitel inte har behandlats på samma sätt. Mer som är trist är att denna tolkning får tyngd genom författarnas etablerade verksamhet. Erik Sjöberg har också recenserat boken och menar att den bidrar mer till att befästa myter mer än demaskera dem. Han har tagit upp andra exempel och endast med en rad tagit upp om Sokrates. Tyvärr är ursprungsartikeln låst i Respons, och jag var tvungen att bli prenumerant, men ett kort replikskifte finns det tillgång till.

Jag rekommenderar en läsning av boken, men att den läses utifrån att det är en och flera tolkningar. Inte fastslagna sanningar med stort S.

Kategorier:Kavalla 2018