Tiden på svenska huset tar snart slut. Om fyra dygn. Sen bär det av ner till Odos Ydras där jag ska bo i åtta dygn. Lite egentid så här i slutet, samt en förlängning av resan.

Nya gäster har kommit till huset. Trevliga, som alla gäster hittills har varit under de senaste tre vistelserna. Det kompenserar för de tidigare två vistelserna år 18 och 19, som var allt annat än roliga. Höst och vår toppar allt på alla sätt.

Nåväl. Vi träffades ute på terassen igårkväll. Vi åt, samtalade runt borden med tända ljus. Tills!

Det började blåsa infernaliskt. Då det liknade början på ovädret i början av vistelsen då blixten slog ner i huset, befarade jag det värsta. Snabbt fick vi in allt i rummet, löv och annat blåste in. Jag sopade. Vart man än befann sig hördes blåsten utanför. Lite mysigt också. Eller hur! Tack och lov blev det inget åskväder över huset och Kavala, bara några blixtrar syntes uppe vid korset. Och vi hade en fortsatt samvaro inomhus.

Än har jag inte känt något av vaccinationen, utom idag då jag har lite ont när jag lyfter armen. Däremot har jag varit trött, vilket jag inte kopplar ihop med biverkning. Jag bestämde mig för att fortsätta läsa Eva Dozzis bok Jävla John, som jag kommer skriva om senare. Läste en längre stund, men uppenbarligen somnade jag och vaknade klockan halv tre. Måste ha suttit och sovit i minst fyra timmar med boken i knät och glasögon på näsan. Ja, ja. Det är ju inte första gången jag sitter och sover, när jag är tillräckligt uttröttad.

Blåsten då, eller ska jag kalla den för ”halvstormen”, för det går inte att vara ute just nu och det är vita gäss på havet. Det blåser drygt 5 m/s idag, enligt accuweather, men det vete sjutton om det inte är för lite. Väderguden är på skojhumör igen. Solen lyser från en klarblå himmel, 29 grader och så har man inte någon annan chans än att sitta på rummet.

Katterna har fått mat. Siggi var så ivrig att han hoppade upp mot burken, som var välfylld i förväg. För jag vågar inte längre hälla upp maten därute. För även om jag har engångshandskar, kan klor eller bett gå igenom. Siri och Sigge morrade och fräste när det bara var de sista trappstegen kvar. Ack, vara helt själv med uppdraget har blivit för jobbigt. Mest på grund av Sigges otålighet och att de inte kan hålla sams. Allt skulle ha varit mycket bättre om Siri hade kunnat få mat på terrassen, då det inte blir lika uppenbart för Siggi att ”nu är det mat på gång”. Men, jag förstår att det inte är möjligt.

Roligt är att kattungarna inte längre är lika rädda för mig. Andra katter som smyger sig ner, fräser jag åt. 🙂 Det är bara den ”elaka” hankatten som jag får vänta ut tills han inser att han inte har något att hämta. För övrigt håller sig andra katter utanför på trottoaren.

Den snällast och gulligaste katt vad gäller mathållningen är Signe. Hon äter dessutom torrfodret utan att bråka. Tror att hon ska ungar igen. Magen är misstänkt för rund, för att det ska handla om mängden mat.

Kategorier:*Kavala 2022*