Monika M Ringborg

6 augusti, 2018


Nu är det snart sju veckor som jag varit i Grekland. Det är en lång tid. Det har gått förvånansvärt fort, men samtidigt känns det som om det är evigheter sen jag landade på Salonikis flygplats den 22 juni (på självaste midsommarafton) och åkte taxi till Anatolia och sen tåg till Drama efter helgen.

Det har varit den bästa och den sämsta vistelsen i Grekland, på grund av vissa återkommande inslag som endast har förekommit vid enstaka tillfällen under tidigare vistelser. Vad jag kommer ta upp nu är det bästa – höjdpunkterna! Jag har övervunnit en hel del, vilket jag gjorde redan i april/maj då jag reste runt från Aten, via Saloniki till Kavala och Drama. En stor del i detta är att jag blivit friskare (återhämtningen av aggressiv bältros och tillika aggressiv öroninfektion tog tid), men också insett att man skall ta tillvara på livet när man lever det. Inte sitta och vänta på att livet skall komma till en. För det gör oftast inte det. Och livet för mig är att resa, träffa människor, uppleva saker och ting. En annan sak som är viktig för mig är att känna samhörighet och det gör jag med grekerna. Och det är en djup samhörighet som inte går att förklara. Allt känns så rätt och riktigt. Sen kan jag bli besviken som när någon är taskig och irriterad, som när kassörskan idag, satt och tuggade tuggummi och såg allmänt uttråkad ut 🙂 – men det är inget som fastnar inom mig eller förstör känsla av samhörigheten. Den jag talar om, gäller i det stora sammanhanget. Trots att jag vet att bli accepterad i en grekisk gemenskap inte är enkel som utlänning. Men vad gör det, när det finns en gemenskap mellan människor utanför den mest privata sfären?

Oavsett allt jag känner till, finns en känsla av att jag bara MÅSTE åka hit. Det finns ingen förklaring – det är bara en stark känsla inom mig att utan Grekland så skulle det skapas en stor tomhet inom mig. Grekland fyller den djupaste känslan av något som inte går att förklara. Det ÄR en känsla, den är inte rationell – snarare irrationell.

Det finns dock en sorg och något jag måste övervinna. Att jag inte kan mer grekiska än jag kan. Även om den har förbättrats betydligt. Men, man lär sig grekiska här, inte i Sverige.

Höjdpunkterna då – ja, det är alla möten, samvaro med en del i huset, kontakter och boendet i olika områden i Kavala och naturligtvis THASOS.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s