Arkiv | 8 augusti, 2018

Konstig trötthet i förmiddags

Vaknade vid sjutiden och var trött. Inget ovanligt, men den här tröttheten försvann inte ens efter en supergod frukost i restaurangen idag. Den höll i sig och jag orkade ingenting. Tänkte besöka arkeologiska museet idag, men jag kände att det inte skulle gå. Helt plötsligt när jag lade mig och stirrade i taket och höll på att somna ännu en gång, vid tolvtiden, gick det upp ett ljus. Jag hade inte någon choklad och troligen druckit för lite vatten. Därför gick jag till supermarket och det kändes som jag inte kunde gå rakt. Köpte Triple-chokladen som är så god och en flaska vatten som jag nästan drack ur på en gång. Gick tillbaka, satt mig utanför hotellet – åt lite choklad, drack det sista ur flaskan. Gick upp och satt mig vid datorn. Mycket piggare! Sen dess har jag inte känt mig så trött på långa vägar. Har arbetat en hel del men gått ut då och då. Det är för varmt att ta en rök på balkongen efter klockan två.

Vid något tillfälle när det kom ett gäng i en bil som parkerade hände något konstigt. De var visst från Albanien, men är osäker för det var en vit lapp ovanför där det står GR eller SE (vad det nu står på våra bilar 🙂 ) Helt plötsligt när en av kvinnorna satt sig några stolar från mig och de övriga var på annat håll, kände jag en skakning i stolen och en sen en till. Jag blev spänd och rätt som det är lägger kvinnan av en rökare 🙂 och jag hoppade till. MEN, låtsades som ingenting. Sen kände jag efter igen, men samma sak hände inte. Kanske var det kvinnans rökare som var på gång och gick genom marken och upp i min stol. Haha!

Det är roligt att sitta utanför och studera människor genom solglasögon, som kommer och går förbi. Det ÄR så synd att jag inte kan ta bilder på dom. Men, det gör man ju bara inte och om man frågar, får man ju fotograferingsposen på bild. Vid ett annat tillfälle kom en man, som jag ser nästan varje gång och ville ha en slant. Han fick 2 euro, tackade så mycket och gick.

Jo, sen har en galen tupp hörts halva dagen och jag tror det är mannen med alla vita duvor som har den. Han bor i våningen under huset på taket. Han har en balkong runt halva huset.

Ja, nu är jag på slutet av boken. Skrivit sista raden, men är inte nöjd. Berättelsen är nog klar men, men …Jag ÄR INTE nöjd!

Övergående besvikelse …

Jag har träffat många människor under de här veckorna, från den avgående ambassadören i Turkiet och hans syster och son, till folk inom akademin, till de vanliga grekerna på olika platser. Det har varit otroligt givande. MEN, det finns en stor besvikelse och det är att jag aldrig fick kontakt med Paul Hansen trots fyra veckor i samma hus. Jag är stor beundrare av hans bilder, även om de är hemska och hans sommarprat var verkligen värt att lyssna på. Och därför känns det som en stor besvikelse, då jag såg fram emot hans vistelse. Men det blev aldrig något tillfälle till att sitta ner och samtala, trots att han och hans fru satt några meter ifrån mig någon gång varje dag på nedre terrassen. Vi kommer aldrig träffas mer och jag önskar honom lycka till i framtiden. Även om jag vet att han aldrig kommer läsa den här bloggen. Nog om det! Shit happens! Jag överlever. Det är några andra i huset, ofta författare och konstnärer som det har varit svårt att få tillfälle att samtala med. Medan andra är mer kontaktbara 🙂 . Allt beror på vad de håller på att arbeta med.