Jag hämtade mig från gårdagens för mycket tryckandevärmeklibbig-känsla. Skrev en del, men inte mycket alls. Svårt att få tankarna att flyta fram när det är så stillastående i luften. Senare på eftermiddagen började det blåsa en del och under kvällen kom riktiga körare ibland. Det mulnade på, men något regn eller åskväder nådde oss inte.

Sträckläste Kenneths pjäs som han skrivit klart och jag tycker den är bra, bra ooch snabb dialog och personerna som är med fastnar. När jag läst klart följde de med mig in och t.o.m. idag finns de närvarande ibland. Två nya gäster flyttade in i rummet bredvid. Jag drack en öl tillsammans med dem medan de berättade om tågeländet i Sverige och senare kom Kenneth och Robert. Det blev mörkt redan halv tio, men med lite ljus på bordet (som iofs slocknade stup i ett) blev det trivsamt. Kvart i elva bröt vi upp. En trevlig kväll. Chattade en stund på FB och somnade runt halv ett.

Idag sov jag lite längre än jag brukar. Gick upp sju och fram till nu har jag egentligen bara hunnit med att tvätta och varit social. Det blåser riktigt ordentligt nu – det känns som det är möjligt att nå katharsis, speciellt när man står uppe på taket när inte värmen hittat dit. Redan nu är det för varmt att sitta däruppe. Kanske en stund i skuggan, men i solen, nej. När jag gick upp tjugo över åtta, var det otroligt skönt.

De flesta som är här nu är boende på västkusten, Göteborg och några från Lund och så jag från Stockholm. Tidigare var vi en hel del från Stockholmstrakten. Men alla som har sin hemort på västkusten kommer inte ursprungligen därifrån.

Vi är kanske lite för många på nedre botten just nu, men samvaron är trevlig.

Jag har en blandad känsla. Samtidigt som jag blir lite avundsjuk på den känsla alla nya gäster får när de kommer hit, för jag vill uppleva den igen och stanna i fyra veckor till, är det rätt skönt att jag snart kommer åka hem till Sverige. Börjar känna lust att börja jobba, gå klart filosofi B och att sätta mig i min bil och köra. Tror t.o.m. att jag kommer njuta av att sitta i kö på Essingeleden. Och kanske är det så med miljöombyten, att det invanda och rutinmässiga ses i ett annat ljus när man inte lever i det. Här-och-nu-tillvaro är befriande under en tid, men sen måste man gå tillbaka. Från den lilla till den stora världen.

Fast, som Per sa innan han och Malin åkte hem – Det känns som ens hem! Igår sa jag -Vi har en trädgårdsmästare! Har man varit här för länge då 😉

Kategorier:Kavalla2014