Gryningen i Kavalla kl. 5:30 är fantastisk på många sätt, men främst för att det är så tyst förutom någon skrattmås som meddelar sig och andra på längre håll svarar. Här kan man sitta ute och äta sin frukost, alldeles ensam och sjunka in i sin egen tankevärld. Medan resten av huset sover. Det är söndag och många var kanske ute till sent på kvällen. Sover fortfarande. Huset har kvar värmen från igår. Fönster och dörrar öppnas så morgonsvalkan kan komma in och göra dagen mer trivsam inomhus när man kommer utifrån.

Kl. 7.00 första klockringningen och en ylande hund. Väcker till skratt. Hunden gillar det inte. Kanske det skär i hans öron. Nästa klockringning. Idag räknade jag till sex olika ringningar i Kavalla. Alla med olika klanger. Sen, eftersom det är söndag ringer de flera gånger. Det känns ibland som om man är i ett kloster (trots att jag inte alls vet hur många gånger de ringer i klockorna i ett sådant). Går man ut på framsidan kan man höra prästens sång. Efteråt en ny klockringning. Det jag alltmer funderar över är varför det efter klockringning avslutas med en klocka, bong och ibland tre enskilda klockor – bong bong bong. Kanske helt enkelt bara av praktiskt skäl – eller också är det ett budskap som bara den invigde förstår. Kanske har det med vilken typ av händelse att göra. Man kan också tänka, om alla våra kyrkor ringde på samma gång i förorten klockan sju varje morgon och fler gånger på helgerna, med tanke på den mångfald som finns. Om böneutropet från moskeén också var tillåtet. Hur häftigt eller tröttande skulle det inte vara för oss i det sekuläriserade Sverige. Nåja, det går inte att utröna. Men, tanken är spännande.

Efter åtta dagar i Kavalla, konstaterar jag att människor här är överlag vänliga och milda. Även om vissa ibland kan vara lite avvaktande, så tinar de upp ganska snart. Och som Eva sa häromkvällen – ”Man får vara ifred!”. Det kan man lägga in olika tolkningar i, men jag förstår vad hon menar utan att jag kan förklara det. Kavalla är ingen turiststad, utan en stor hamnstad, som fanns även under den grekiska antiken, fast den då hette Neapolis – den nya staden. Och kanske är det så att även om, som vi kommer utifrån, ses vi inte som turister utan som tillfälliga gäster eller som boende här i staden av olika skäl.

Den viktigaste slutsats som man kanske kan göra, är att här deltar man på ett eller annat sätt. Det går inte att gömma sig, undvika saker som händer eller isolera sig. Nästan allt är närvarande – flygen som förra helgen ockuperade himlen till måsfåglarnas förtret, klockringningarna, grannarnas vanor för öppen ridå – mannen i fönstret som har grekisk musik på högsta volym och dansar, katterna som rotar i soptunnorna, möts i natten i trädgården och skriker för att avskräcka varandra och göra sig mer farliga än vad de är, då de i själva verket är rädda. Vädret som är dynamiskt och aldrig går att lita på. Det man kan lita på är att det inte går.  Ja, allt det där och mycket till, finns där lika självklart som stenarna på gatorna och porten man går in i.

Det är den självklara delaktigheten i vardagen, som gör att jag känner mig hemma i Grekland; i Athen, på Kreta och Rodos och nu i Kavalla. Det lutar åt att Kavalla och grekiska Makedonien får första platsen.

Man behöver inte göra sig till!

Kategorier:Kavalla2014