Nu har jag sänt in manus 1 till förlag. Nu väntade korrigering i manus 2, och det kändes oöverstigligt. Men jag upptäckte att jag redan hade tagit bort och lagt till text i så gott som hela manuset. Jag fixade det, för att sen läsa om. Men det hade jag ingen lust med, så jag gick till slutet för att se om jag kunde fortsätta. För manus 1 var bara 159 boksidor och det blev för tunt i relation till manus 1, eftersom 2:an är en fortsättning.

Då hände det. Det var som om solen kom fram bakom ett stillastående molntäcke. NU vet jag precis vad fortsättningen kommer bli. Skrev tre sidor rakt upp och ner, utan att tänka på hur jag skrev ner det. Ville inte förstöra inspirationen.

Att skriva en roman är som att se ett träd växa. Först är det en stam, sen kommer lite skott, fler grenar, ytterligare grenar och man ser det växa, långsamt men stadigt. Sen kommer löven och de små skira grenar som samlas i grupper på varje liten gren.

Till slut ser man trädet i sin helhet. Fullbordat.

Kategorier:Aten, Från manus till bok, Saloniki/Kavala 2023