Efter åtta veckor är jag säker på att jag vill bo i Kavala. Den djupaste insikten fick jag en tidig morgon då jag gick ut för en första cigarett efter frukosten och såg Kavala vakna. Att jag snart ska vara tillbaka i Sverige känns overkligt, och verkligt därför det finns inget annat val i nuläget. Men det känns fel. Redan nu får jag en känsla av obehag över att behöva lämna staden. Det är bara sjutton dagar kvar. Om man efter drygt två månader känner på det sättet är det på riktigt. Jag ska därför framöver gå in för att kunna åka hit under längre perioder. Det enda jag saknar är min bil. 🙂

För övrigt har sex av gästerna som jag har kamperat ihop med åkte härifrån, men nya har kommit. Några bor i lägenheten. Andra missade planet igår i München på grund av förseningar i Göteborg. De ska vara här en vecka, så de förlorar dyrbar tid. Trist när det händer. Just nu är vi tre gäster i kollektivet.

Arbetar nu med manus tre och det går framåt. Roligt att börja författa igen och inte bara vara ett korrektur- och språkgranskningsverktyg, för så känns det ibland.

Vädret är som det är, men hellre detta omväxlande väder än värmebölja. Och det säger jag inte utifrån någon besvikelse, utan menar det.

Kategorier:Aten, Från manus till bok, Saloniki/Kavala 2023