Jag känner mig som en katt när jag sitter på den smala avsatsen och tittar på fåglar i skyn, hunden som woffar till ibland, barnen som leker på skolgården, bilar som kör förbi som jag bara hör. Sopbilens slammer och gnissel. Folk som kommer ut på bakgården, backar en bil. Känner mig som en katt som betraktar världen från ovan, på samma nivå och upp i skyn.

Jalusier som sänks ner på förmiddagen och upp på kvällen. Ljus som tänds i fönstren när folk kommer hem. Flimrande blått ljus från en TV apparat. Någon som går förbi fönstret i lägenheten mellan två hus. Mannen på taket som matar fåglar, ser till att allt är ok. Grannen som öppnar fönstret, skakar en handduk, ler och hälsar. Tvätt som hänger på tork på räcket över gatstenarna. Känner mig som en katt, nyfiken på allt som rör sig och på allt som inte rör sig. På det som borde röra sig, men inte gör det.

Att sitta på en smal balkong som känns som en avsats är rogivande, men också tankeväckande. Jag känner mig som en katt med all den nyfikenhet den har. Skillnaden är att efter ett tag blir allt bekant, ljuden är inte längre nya, utsikten innehåller ingenting nytt. Måsarna är de samma, rör sig på samma sätt. Men för katten är samma utsikt, samma händelser nya för varje gång. Nyfikenheten upphör aldrig. En mås är alltid lika intressant för en katt. Kanske vi borde tänka och se världen mer som en katt, utan all annan jämförelse. Ta in det som händer omkring oss, med alla sinnen, känna det på djupet. Kanske vi då kan leva i nuet, för det är ju vad katter gör. Tar in livet. Drar in livet ner i lungorna. Ökar syret i kroppen. Känna att vi lever och förstå att det är den enda liv vi har.

En ny plats skapar en spricka i vardagen, som är en öppning till någonting nytt. Till en förändring som kan vara synbar, likaväl som smygande eller ge effekt senare i livet. Vardagens rutin behöver brytas, splittras upp i bitar, vilka man väljer att förkasta och ha kvar.

Man talar om att göra ”en resa”. Folk får använda vilka uttryck de vill. En resa är bokstavligen att man förflyttar sig från en plats till en annan. Inte att man når nya insikter, förändrar sig, ser på världen på annat sätt, utan att man har rört sig ur fläcken. Jag ser det emellertid som lärande som inte sker linjärt. Egentligen är det ingenting som sker linjärt när det gäller just lärande. En lärandeprocess kan illustreras som att flera fragment som inte verkar ha någon som helst koppling till varandra, till slut skapar en helhet. Som jag ser är rutinen bortkopplad och ska vara det för egentligen är rutin skadlig, om syftet är att lära sig något, då risken för stagnation är överhängande.

Om vi är överens om att en resa är från punkt X till X, underförstått att mycket händer under resan eller inget händer (en flygresa är ganska händelselös, när det är fint väder, men man kan lära sig en hel del ändå). När man talar om att göra en resa är det egentligen en process som inte följer en linjär linje. Att många inte klarar av skolan kan bero på att de inte lär sig att följa denna linje utan går utanför den. De lär sig saker, men inte de dom ska lära sig. Men får de tid på sig kommer de lära sig det som är föreskrivet.

Men det struntar själva lärandeprocessen fullständigt i. För den som följer den räta linjen, lär sig att alltid följa det linjära, göra som andra bestämmer mm. tar genvägar för att nå målet (t.ex. gå igenom tidigare tentor) Att följa en rät linje är som sagt ingen process. Däremot kan man presentera både-och som jag har gjort på bilden. Från X till X händer en hel del, om det tillåts hända.

Bilden illustrerar nog mitt skrivande av mitt första manus. Den starkaste längsta linjen kan illustrera att då kom jag till mål (så gott som – det finns några irrfärder kvar.). Men gissa vad mycket jag lärde mig, av det jag inte hade användning för, vilket är värdefulla lärdomar. Och det som binder samman alla olika vändningar till en helhet. Jag skriver inte utifrån ett detaljerat synopsis. Jag har några linjer, men det är allt. Risken är att jag blir alltför styrd och att det som skulle komma fram, aldrig gör det. Så för mig är ingenting en rät linje, såvitt jag vet – 😉

När man frågar någon – Vad hur du lärt dig under den här resan – blir svaret kanske en sammanfattning. Hur ska man kunna svara på det man har lärt som man egentligen inte har blivit medveten om. Än! Lärandeprocesser tar tid. Vilket tyvärr utbildningspolitikerna aldrig lär sig. Man måste veta vad något inte är för att förstå det som är. Och det kan vi bara få veta om tid ges, samt att vi får göra misstag.

Om jag får frågan Vad har du lärt dig under resan? Allt och ingenting kanske svaret blir. För det är ju inte säkert att alla lär sig någonting under ”sin resa.” Och man behöver ju inte lära sig varje gång man reser. T.ex. på Essingeleden på väg till jobbet. 🙂

Kategorier:Aten, Från manus till bok, Saloniki/Kavala 2023