Foto: Petra Lundberg Bouquelon

Var i huset till kl. halv tre då Savvas kom och hämtade mig för att köra ner till bussterminalen. Före det var jag och tog adjö av Gregoris och Omorphi. Hon gav mig en stor kram. Sen packade jag ner det sista. Satt i lugn och ro på terassen, ibland ensam och ibland med de gäster som var kvar. Stella kom och tog adjö. Det blev sen ett stort kramkalas.

Så var jag då nere utanför bussterminalen och Savvas tog adjö och gick. Då kändes det tungt ett tag för jag insåg att nu är jag faktiskt på väg därifrån. Bussen kom i tid, men det var supervarmt på min plats och jag bad en bön till gudarna om att bussen inte skulle bli full och någon ville sitta bredvid mig. Men, jag hade tur och förstod efter ett tag varför. Vi åkte den mesta tiden på den gamla vägen till Saloniki. Vacker, men en del stopp och kurvig och fort gick det. Taxichauffören rökte ibland och lyssnade på musik. Trevlig stämning trots allt och det är förvånande att upplevelsen är att det faktiskt går fort till Saloniki – det är ju uppemot 18 mil.

Saloniki var en ugn och jag behövde en toalett på en gång. Fick hjälp av en städare som låste upp toaletten för handikappade för ner till den övriga toaletten var det trappor. Det var några som gjorde en ansats till att hjälpa mig, men hon hann före. Sen stod hon och väntade utanför tills jag var klar. Sen var det nära till taxi – men jag gick låångsamt i hettan. Taxichauffören var lite knepig då han helt plötslig vid ett rött lyse, pekade på mobiltelefonen och sa Min fru engelsk, jag inte engelsk. Förstår du?. Vet fortfarande inte varför denna upplysning. Kanske han väntade på samtal?  Och fort körde han också. Nu har jag åkte fyra olika vägar i Saloniki till och från flygplatsen/bussterminalen. Den här gången en stor väg och uppe på en höjd syntes hela Saloniki ligga därnere och havet utanför. Sagolikt vackert! Kameran i bagageutrymmet :-(. Vi var framme och över dricksen han fick, blev han jätteglad. Vilket inte är ovanligt.

Allt gick bra på flygplatsen. Jag var först i kön till SAS plus och kunde sen gå genom säkerhetskontrollen och till launchen. Orkade inte handla taxfree. När jag var klar gick jag på toaletten och blev inlåst. Förstod inte hur handtaget fungerade, så jag bultade som en besatt. Det var ju bara tjugo minuter kvar till boarding och jag behövde köpa vatten. Men bultande hördes och en personal kom och hjälpte mig. PUH!

När jag väntade vid gate 13 (allt ligger längst bort) höll jag på att somna av trötthet. Snart fick vi gå på planet och på 1E kom en ung kille som bor i Malmö. Ja, du är från Sverige (för nästan alla var danskar). Ja, men har grekiska föräldrar! Undrade bara, sa jag. Eftersom de flesta är danskar på planet. Sen satt vi och pratade en stund. Starten gick bra och allt var lugn. Därefter kom hans bror och satt sig mellan oss. Jag lyssnade på musik när jag inte pratade med honom och sen var vi snart över Malmö och på väg ner på Kastrup.

SEN startade eländet.

Det hade kunnat undvikas om jag inte litat så mycket på SAS kundtjänst att jag inte vände på bagagelappen. Stod i två timmar och väntade på mitt bagage. Anledningen var att det var försenat 50 minuter för alla. Till slut fick jag hjälp av en man som sa att mitt bagage gick vidare till Stockholm. Tackade honom och klockan var då ett och vi landade 23.00. Fick tag på en taxi som körde på småvägar till hotellet. Jag blev orolig för att han förstått mig fel. Men han lugnade ner mig, men sa att han kunde släppa av mig. Han blev nog lite irriterad. Kom till hotellet och fick ett rum, en kopp te – och en torr brödbit. Det gick inte att sova. På TV gick Juvelen i Kronan och någon deckare.

Öppnade ögonen. Det var ljust. Tittade på mobilen – kl. 05.50. Transferbussen skulle gå 06.00. Ringde ner till receptionen. Bussen var full i vilket fall. Satsade på 06.30, men kom på att jag skulle igenom säkerhetskontrollen och att jag fick gå längst bort (vilket också blev så). En snabbdusch, en torr brödskiva och kallt te. Inget ombyte, ingen tandborste – ingenting med mig. Allt i bagaget på planet. Jag gick ner tio över sex för att ta en taxi, men då var det en till som inte kommit med, så han skulle komma tillbaka och hämta oss två. På flygplatsen halv sju och genom säkerhetskontrollen på nolltid, så 06.39 var jag inne och fick gå en lång sträcka. Fem minuter före boarding var jag vid gate B9 (längst bort). Ibland har man tur, när man inte vaknar av tre väckningar, vara två av dem upprepas var tionde minut. Men det måste vara något i hjärnan som säger till eftersom uppvaknadet blir så tvärt. Hände en gång tidigare då jag missade ändringen till sommartiden.

Två stewards som var glada och pigga. Jag berättade att jag är lite flygrädd. – Är du lite flygrädd så är det ingen fara. Sen kom en och frågade vad jag var det för och han lugnade mig. Berättade om landningen i Saloniki och han sa att det inte var någon fara alls. Flygresan gick bra, åt en yoghurt och drack kaffe. Pratade med medpassageraren på 1A. Och vid nerflygningen till Arlanda tittade vi ut och när planet gjorde världens sväng tittade jag hela tiden och var inte rädd alls. Det var riktigt häftigt att se hur marken kom närmare. Två gånger hände det. Vi började prata med varandra. Han var från Köpenhamn och skulle besöka Stockholm över dagen. Klädd i snygg kostym och ögonen glittrade när han sa att landskapet var så vackert.

Sen startade eländet!

Jag gick från bagageband till bagageband. Tittade på tavlan. Bagaget från Kastrup skulle komma på band 6. Ingen var där och några väskor rullade runt. Jag gick till servicedisken och hon sa att det skulle komma på band 5. Men, sa jag. Ingen är ju där. Och det är olika information. Gick därifrån men hittade ingenting. Gick tillbaka och sa – NÅGON måste hjälpa mig. Var trött, hungrig, gråtfärdig. – Lugn, sa hon. Jag skall hjälpa dig. OK, vi skrev en rapport och så gick jag tillbaka till band 6 och på tio meters håll såg jag något som liknade min väska, vilket det var. LYCKA! Ett par hade samma problem – Och ingen att fråga, sa mannen. Bandet stannade, så kvinnan fick gå upp på bandet och hämta sin väska.

Transporten till flygplatsparkering hade väntat i tjugo minuter och snart kom vi dit. Men då hittade vi inte min bil först, men så såg jag något ljusblått. Det är som att man känner igen sina egna barn i ett myller. Den svek mig inte denna gång heller. Dammig och varm startade den på en gång. Körde sen till stora Väsby, Köpte en stor tetra med yoghurt Skogsbär och drack direkt ur den i bilen, och en kopp kaffe. Körde sen hemåt – ingen trafik. Men jag höll inte farten ordentligt – tecken på trötthet. Jag körde 100, 90, 70 osv. och så upp till 100 igen.

Hemma! Tog med mig det viktigaste och gick upp! Tittade lite på TV och bestämde mig för att sova en stund. Klockan var 12.30 och nästa gång jag öppnade ögonen var det mörkt och klockan var 21.30. Inget handlande idag. Lite makaroner med grekiska snacks och danskt vatten, och svenskt kaffe. Sen slumrade jag då och då efter att slötittat på två deckare, till kl. var halv fem. Då somnade jag!

Kategorier:Kavalla 2015