Ett brus av röster

… fortsätter höras på annat håll.

Igår och idag har fem av gästerna åkt hem och Juliana har avslutat sitt vikariat. Deras röster har tystnat här, men lever kvar i minnet hos oss som är kvar, om vi lägger någon vikt vid det. Vissa röster saknar man, andra inte. Alla lever på något sätt kvar en tid, och lämnar sina spår. Huset är fullt av tystnande (inte tystade) röster. Och när ett brus av röster tystnar, återkommer friden.

När jag sitter ute på altanen i min ensamhet nu på eftermiddagen och äter min middag och aprikoser och yoghurt med honung till efterrätt, är det tyst. Det är fridfullt, då rösterna har tonat bort. Men det är även förenat med en viss tomhet. Något saknas mitt i friden. Idag har t.o.m. måsarnas röster tystnat och jag undrar varför. Hörde heller inte den ylande hunden i Kavalla under vår klockringning kl. 18. Det är oroande, men kan vara fullt naturligt. Måsarna är kanske ute på havet och följer båtar som kan ha något gott i lasten, och hunden kan ha åkt på semester med sin husse och matte.

Och jag tänker – vi behöver både-och – andras röster, men också ha dem kvar i minnet. Ett ständigt rus av röster som vi måste förhålla oss till, kan skapa stress.

Röster är inte bara ljudet som kommer från våra stämband. De är också förenat hur vi uttrycker oss själva och vårt tänkande. Hur vi kommunicerar med andra har att göra med tonläge, mjuk- eller hårdhet, musikalisk eller inte, varierad eller entonig. Vissa röster kan man höra jämt, andra gör det ont i en när man hör dem. Rösten har alltså betydelse för hur vi väl går ihop med andra. Personkemi kan ha en så enkel förklaring som att det har att göra med rösten i sig själv.

Röster tystnar och försvinner för att höras någon annanstans, men nya ersätter dem. Vi gör alltid avtryck på något sätt, varthelst i världen vi befinner oss. Även när vi inte använder rösten, men vi kan inte bortse från den.

Kategorier:Kavalla2014