Upptäcker nu att det var ett tag sen jag skrev. Antingen kan det bero på att ingenting har hänt eller att mycket har hänt. Eller också både-och. Helgen satt jag mest hemma och skrev. Långa stunder var jag helt ensam i huset. Den här veckan har vi haft avskedsfest, och jag har varit nere i stan två gånger och bland annat fikat med Lotta på vårt favoritcafé. En dag gick vi utmed hamnen och upp till den stora butiken ovanför Plateia Kapnergati och det stora torget. Jag köpte ett par varma skor för 18 euro och sjötunga. På festkvällen åt jag Feta och spenatpaj och grekisk tonfisk. Jag har haft föreställningen att Abbas tonfisk är godast, men se, det är den inte alls. Tartas tonfisk är godare. I morgon skall jag prova makrillen. Det blev ingen sjötunga.

Den såg skum ut, sjötungan alltså, men jag hittade en som såg bra ut. Men när jag kom ut kollade jag ändå på sista förbrukningsdag – 5/12 2021. Den var paketerad  19/3 2019. Nej, jag gick tillbaka in och efter många om och men, så fick jag tillbaka 7, 46 euro. Med pandemin och lockdown vågade jag inte laga till och äta en sjötunga som var nästan tre år gammal, fryst eller inte.

Och så började jag backa för katterna och släppa fram dem. Speciellt en svart-vit honkatt som stelnar när vi möts. Men igår kväll var det katten med avhuggen svans som var i faggorna. När han fick syn på mig gick han mot mig, upp på muren och satt och stirrade på mig. Jag gick in. Vete katten vad han hade för planer.

Men nu är jag i Saloniki, efter en lugn, behaglig och stillsam resa med mest unga män. Vi satt en och en om vi inte var i sällskap. Jag hade gott om plats. Och det var tyst. Men, så kom vi fram. Jag ställde mig vid askkoppen och tog en cigarett. Och när jag var klar kommer en lång man, som ville ha cigaretter. Han fick mina sista, men han gav sig inte och jag kände mig trängd. Jag förstod inte vad han sa, men han gav sig inte. Jag började gå och han efter mig. Flera gånger sa jag nej och att jag inte förstod vad han ville, på grekiska, men det hjälpte inte. Till slut kom en vakt och föste bort honom. Jag igenom huset till andra utgången för att ta en taxi. Då kom han igen och jag vände och gick in igen. Han hade gått dit på utsidan. Till slut försvann han efter att ha varit lika påträngande mot en man utanför. Jag blev inte rädd, men det var obehagligt.

Trevlig taxichaufför och jag kom till Anatolia, som är alltid lika trevligt att komma till. Fick mitt rum 215 med träd utanför. Det fanns inget bord, vilket de fixade. Men så gick det inte att öppna balkongdörren (bara vädringsdelen). En i personalen försökte fixa det, men det gick inte. Och jag skulle få vänta till i morgon. Men jag kände mig oskyddad. Händer något med hotellet så kommer jag inte ut. De förstod. Jag fick ett annat rum, större och trivsammare, men inte med träd utanför utan ett tomt hus. Ett rum som är större, samt ett jag bott i en gång förut.

Så nu har jag ätit, börjat koppla av och har några dygn kvar i Grekland. Det är varmare här än i Kavala. Solen lyste från en klarblå himmel i Kavala, men det blir alltmer molnigt och grått. Men vädret har inte stört mig alls, inte heller bygget med höghuskomplexet. Kanske, jag kommer iväg till Vita tornet. Men det har hittills varit lögn att besöka det. Första gången var det stängt och andra gången fick jag tillbringa hela dagen på akuten, efter fallet. Ska jag våga ta risken den här gången 🙂 Det heter tredje gången gillt, men innebörden är osäker.

Kategorier:*Kavala 2021*