Jag har dragit mig för att ge mig ner till stan i flera dagar. För om jag inte orkar halvvägs måste jag gå upp igen, vilket inte är möjligt. Ringa efter taxi – ja, visst det är en möjlighet, men det kändes inte bra. Men idag fick det bära eller brista. Vädret var vackert, solen lyste från en klarblå himmel och det var isiga vindar. Perfekt väder alltså. Jag hade dock glömt bort hur det är att gå nerför trappor och branta backar, eller också är det den långa inaktiva perioden och vitaminbristen under pandemin, som var orsaken till att musklerna inte var helt med på noterna. Jag gick en längre promenad redan på förmiddagen. Så jag gick väl minst en kilometer ner till El. Venezelou där matbutiken ligger. Och krafterna höll hela vägen. Ingen matthet, ingen trötthet, men när jag satt i taxin hem igen, kände jag – Jag klarade det!

För några dagar sen såg jag hur en ros började veckla ut sina blad och dagen därpå en knopp som sköt rakt upp – mycket stolt. Överhuvudtaget är det en märklig känsla att vara här i november månad. Trevliga gäster är det dessutom. Med tanke på att vi inte är ute lika mycket och arbetar, så är det en förutsättning. Jag vistas mest på mitt rum, skriver, läser och ser på Il Cacciatore på kvällskvisten. I morgon har jag två veckor kvar i huset. Fick för mig häromdan att jag skulle åka härifrån nästa torsdag, och helt plötsligt fick jag en vecka extra när någon sa att den 25:e inte är nästa torsdag. Men jag skulle vilja stanna längre, men huset stänger och sitta på ett hotell är ingen höjdare den här årstiden.

Kategorier:*Kavala 2021*