Har varit hemma nu i drygt två veckor och förutom en viss känsla av tomhet, känns allt rätt bra. Undervisningen startade på allvar i fredags, då jag träffade VAL-studenterna under en hel dag. Höll en föreläsning med dialog i den stora hörsalen på Naturhistoriska riksmuseet. Det var inte så illa, förutom att det var riktigt kallt där jag stod. Kunde inte röra mig som vanligt då två teckentolkar var med och utrymmet mellan duken och platserna var för smalt.

Parkeringen nedanför de södra husen på SU

Idag träffade jag 25 entusiastiska ämneslärarstudenter i B487 – De hade en introduktionsföreläsning och sen träffade de mig för upprop, indelning i basgrupper och en presentationsrunda. Seminarierna startar på torsdag. Då det var köer hann jag inte till institutionen så jag fick kopiera på lingvistiska institutionen. Mycket hjälpsamma! Det gick ju bra då kopieringen går på mitt konto.

Fint väder under båda undervisningstillfällena. Men nu skall det visst bli regn. Det har i vilket fall varit fint väder sen jag kom hem och jag har kunnat utnyttja min balkong då och då.

Och så har jag då äntligen kommit in på magisterprogrammet i filosofi. Idag träffades de övriga mellan kl. 10-12, precis under samma tid som jag träffade mina studenter. Sen skall det inte krocka. Dessutom är det inte någon undervisning under september då jag har egen undervisning utlagd. Har blivit tjänstefördelad omexaminationer. Nu sitter jag och funderar på uppsatsämne till nästa möte som blir i slutet av september. Tänker fortsätta med utgångspunkt i min C-uppsats.

Allt känns bra, men tomheten finns inom mig. Det känns fel att se en skog från balkongen, istället för en stad som är som om den är klippt ur en sagobok, speciellt på kvällen, då den är som en juvel, med alla gatuljus och solen som precis gått ner bakom bergskammen. Och så själva folklivet där. Längtar t.o.m. upp i ett flygplan på väg ner igen. Samtidigt som jag vill göra det som finns framför mig här i Sverige. Jag kan till viss del förstå hur de med dubbla nationaliteter känner sig. De finns en kluvenhet, som känns bra, men också innehåller en sorg över att inte kunna leva fullkomligt tidsligt. Det känns bra att komma hem till Sverige, men också att åka ner till Grekland (som också är som att komma hem). Men det går inte att fysiskt befinna sig på båda platserna. 😦

Kategorier:Vardagen