Under en mycket lång tid har jag störts av min värds arbete med att rusta upp området. Så fort jag börjar få en riktig arbetsro, startar ett jobb, ibland kort och ibland för en längre tidsperiod. Vad gör jag? Jo, jag bestämmer mig för att åka ner till Kavalla och vad händer den sjätte dagen ;-)? Det hade ju lika gärna kunnat vara så att det inte alls hade behövt göras något gatuarbete under den tid jag är här? Karma? Om jag skulle sätta mig i en stuga i bergen, skulle säkerligen en hackspett terrorisera mig dagarna i ända.

Idag satt jag på nedre altanen och fick verklig arbetsro, för första gången sen jag kom hit, från klockan sex till nio då jag fick sällskap av en gäst till och den tidigare intendenten som skall vikariera under julimånad. Det tog inte så lång stund förrän cementblandaren och knackningar startade. Det gör som jag skrivit i tidigare inlägg ingenting. Men så bröt det ut – ljudet från en slagborr ute på gatan. Inte så mycket att göra något åt och övergående. Sitta inne på rummet en halv dag eller så är ingen katastrof (det hörs inte så mycket in och jag har rummet på andra sidan huset, även om jag under tiden inlägget blir skrivet känner hur stressen ökar) Det är inget större arbete de har satt igång som jag förstår, då jag sett dem utanför närbutiken, samt att det är ett hål i gatan som de borrar upp. Men, nyfiken som jag är, måste jag ju alltid gå ut och kika vad de håller på med och förvissa mig om att det är samma gubbar). Och här kommer en talande bild som skapar frågan:  – Hur många behövs det?

Ett hål i marken engagerar!

Hur många behövs det?

Vad gör jag nu? Sitter och korrigerar i texten. För det behövs vare sig arbetsro, inspiration, inlevelse eller tänkande.

Uppdatering: Det var en vattenläcka som de hittade kl. 12. Ordningen återställd!

Kategorier:Kavalla2014