Ibland har jag dagar då jag inte är kommunikativ och stänger in mig. Jag kan leva på kokta makaroner och kex, hellre än jag åker och handlar, trots att magen kurrar på ett skumt sätt. Att gå utanför dörren känns oöverstigligt. I början av veckan, dvs. i måndags och i tisdags var det två av fem sådana dagar. Då satt jag hemma och förberedde veckans undervisning, samt kursen som börjar nästa vecka. Tror det är ett sätt att komma tillbaka – och starta på nytt. Läraryrkets påverkan är smygande, men visar sig som något plötsligt påkommet. Plikten framför allt är det som styr när man har undervisning, bedömningsarbete under en längre tid. Man trycker på knappen och kör på, tills systemet säger ifrån. För mig visar det sig i en önskan att dra mig tillbaka, in i mig själv och inte kommunicera med en enda människa. Och jag känner ett stort motstånd till att gå utanför dörren. Inte ens vilda hästar kan få mig att göra det. Jag laddar ur för att ladda upp. Men jag vet när det händer att det är något tillfälligt.

I onsdags skulle jag ha lärarlagsmöte med det stora lärarlaget (tre lärare 🙂 – precis lagom antal för min del) och såg fram emot att ge mig iväg ut, först när jag var halvvägs in till institutionen. Då var den frivilliga (eller nödvändiga) isoleringen bruten. Det blev en intressant undervisningsvecka – full av diskussioner, först i lärarlaget, sen igår i den lilla specialkursen och idag med ett gäng verksamma lärare, från kl. 10-15. Dessutom hade jag en spännande handledningstimme med en student.

Men min osannolikt smutsiga bil drar ner humöret.

Plusgrader önskas snarast!

Kategorier:Vardagen