Ens självklara rätt


Läser några uppmärksammade krönikor av Marcus Birro om barn och hur de betraktas av oss i samhället (enligt hans värderingar). Han fördömer de som förbjuder barn på cafeér och menar att de som skiljer sig för barnens skull har fel. Läs Här och Här.

Jag kan hålla med honom i sak, men att gå efter på givet förhand givna regler och förhållningssätt för ALLA får mig att tolka att hans tyckande kan uppfattas vara påträngande. Vi skall tänka i vissa banor. Detta gäller för övrigt andra, som har motsatta åsikter om saker och ting. Själv har jag svårt att förstå varför vi lägger ner så mycket tid på andras liv istället för att ordna upp vårt eget eller vara nöjd med det vi själva har åstadkommit. Varför inte inskränka vårt delgivande av våra egna insikter till andra, endast till dem som frågar oss om råd. Inom min egen verksamhet talar jag aldrig om vad andra skall tycka. Ibland kan jag delge dem min uppfattning, men betonar att det är något de själva måste ta ställning till. För övrigt har jag under mitt liv haft många runtomkring mig som gärna berättar vad mitt liv skall innehålla och hur jag skall leva. Själv låter jag andra få bestämma detta själva. Det är deras liv och de är fullt kapabla att ta egna beslut.

När det gäller det Marcus Birro tar upp, kan jag personligen tycka att det är drastiskt att förbjuda barn på ett café. Samtidigt som jag inte ser det som föräldrarnas självklara rätt att ta med sina barn till ett café om de har livliga barn, endast av skälet att barn är framtiden och viktiga. För om man kan hävda föräldrarnas självklara rätt att göra det, måste man kunna hävda de som besöker ett café för att lugnet och ron, deras självklara rätt att få göra det. Själv konstaterar jag – okey, många barn på cafeét idag. Sen går jag därifrån om jag är trött eller har ont i huvudet. Det gäller även på tunnelbana och på bussar. Däremot kan jag undra över när det kommer skolklasser eller förskolegrupper och tar bussen, att SL eller bussbolaget inte sätter in en extra buss. Eller om det är personalen som inte tagit kontakt med bussbolaget. Det gäller både för barnens och de andra passagernas skull. Barn kanske inte orkar stå och de kan falla omkull. Andra passagerare kanske är på väg till sjukhus, är sjuka eller på annat sätt inte orkar just den dagen.

Ömsesidigt hänsynstagande som jag ser det. Tänka, att ens självklara rätt även är andras självklara rätt.

När det gäller att stanna kvar i ett äktenskap för barnens skull. Jo, man kan tycka att om man har bestämt sig för att få barn, så har man också ett ansvar och det är detta som skall vara det viktigaste. Men, även här har jag några invändningar. Den viktigaste är att inga andra än föräldrarna själva kan avgöra om detta ansvar räcker för att inte barnen skall bli lidande. Vi kan väl inte avgöra vad som är bäst för andra. Det kan vara föräldrar som inte gör annat än grälar, det kan handla om misshandel eller om långvarig söndring. Kanske föräldrarna lever var sitt liv i samma hem! Det är heller inte alltid det som syns och hörs som är mest skadligt. Det kan vara det där subtila som barnen märker men inte kan förstå.

Det är lätt att fördöma andras handlande eller att ge ”tips” om vad andra skall göra för att bli lyckliga. Men, till syvende och sist är det ju att det bara vi själva som kan ta det absoluta avgörande beslutet. Jag vet i vilket fall, att om jag följt varenda råd i mitt liv och varje påstående om vad jag saknar i mitt liv, skulle jag ha blivit olycklig och fullständigt prisgiven de normer och värderingar som råder i samhället.

Marcus Birro talar utifrån sig själv och det är aldrig fel att uttrycka hur man själv ser på saken. Min ”sanning” är att ens självklara rätt i alla situationer behöver problematiseras. En sak jag har gemensamt med Marcus Birro är att gå emot strömmen, att stå för sitt eget och leva därefter. För att värdera efter kristna värderingar är verkligen att gå emot strömmen. Likaså att öppet tala om att barn aldrig för egen del varit en livsnödvändighet. Vi skall tycka likadant, leva på samma sätt och absolut inte ha andra åsikter om någonting som går emot det som är rådande i samhället, oavsett vilka normer och värderingar som råder. Vi talar om mångfald, men handlar i konsensus som avslöjas i vårt värderande och i att följa de rådande normer. Mångfalden är INTE normen i vårt samhälle, om man måste förklara sina val.

Något många under mitt liv fram till nu inte förstått är hur jag inte kan sakna egna barn och man har sökt hitta den den ena orimliga förklaringen efter den andra. Min förklaring är att jag inte kan sakna något jag aldrig har haft eller sett som en livsnödvändighet i mitt liv. Så enkelt är det för mig. Om jag inte skulle tycka att barn är viktiga eller ens tycka om barn eller valt bort barn (som andra har sett som förklaring), ja då skulle jag inte ha det yrke jag har. Men jag talar inte för att mitt liv är det liv alla skall leva. Jag är för mångfald även i handling, även om jag också är inne i konsensus-normen.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s