Kände mig förväntansfull idag då jag körde till Södertörns högskola för att delta i en klassikerläsning av Gadamer. Och med rätta … för det första var det inga problem alls att få tag i en parkeringsplats (det ständiga problemet i mitt liv) och för det andra var vi inte många som deltog i seminariet och för det tredje blev det ett av de mest givande seminarium jag deltagit i på länge och för det fjärde att jag blev välkomnad av läraren (vilket inte är vanligt som student). Det ni, det satt inte illa!

Klockan 14 satt jag mig i bilen för att köra in till universitetet, kom iväg 14.05 och var framme 14.35. Det blir bara bättre och bättre, säger jag och utmanar ödet. För nästa gång, om det blir någon mer gång, så kommer det vara köer till Södertälje :-). Men, man får vara glad för de bra stunderna i Stockholmstrafiken. Men, till alla som tycker man skall åka kollektivt. Trettio minuter från Södertörns högskola till Stockholms universitet. Hur lång tid skulle det ta med pendeln och t-banan och buss, plus vänte-och gångtider. Valet är inte så svårt, eller hur? Istället får jag bildning och trevligt sällskap en del av den tiden som slösas bort genom kollektivtrafiken.

Hann med att ta några klunkar kaffe, gå ut och ta ett bloss och prata en stund med tre av studenterna innan seminariet började. Den här gruppen jag har ger mig fredagskänsla varje gång. Stämningen är sådan, och det ger en fin känsla. Idag talade vi om barndomens historia.

Orkade inte stanna kvar när seminariet var slut, så jag körde direkt hem. Ikväll har jag inte jobbat. Tittade på Min sanning och på de två galna amerikanska blondinerna Maria och Mindy och resan genom Sverige. Dom är verkligen underhållande att följa, men ikväll var det sista avsnittet.

Kategorier:Vardagen