Idag har jag börjat att plocka ur alla skåp och lådor som min mor har sina saker. Det är mestadels prydnadssaker och en del annat som nu skall delas upp bland oss syskon. Just nu ser det ut som en loppmarknad i mitt stora rum. Det mesta har ett eventuellt affektionsvärde. Det är mestadels gåvor från barn och barnbarn under årens lopp.
Men, det finns en del som jag tycker är fint, mini-katter i porslin t.ex. För att inte tala om flickan som använder kjolen som nåldyna. Varifrån den kommer vet jag inte alls, vilket gäller det mesta av alla småsaker. En del annat finns också, som sängkläder, serviser, tavlor, gamla böcker sen 40 år tillbaka mm. Jag hittar nya saker hela tiden. Det känns i vilket fall bra, då jag levt med halva hemmet från henne åtta år nu, sen jag övertog lägenheten. Har ju inte fått avyttra någonting. Svårt att få den där riktiga känslan av att det är mitt eget hem. Får ju inte plats med mitt eget. Hennes möbler utom två bokhyllor och ett hörnskåp, är dock borta sen många år tillbaka. Samtidigt som det känns lite vemodigt, känns det bra! Sen är det bara förrådet kvar. Där finns saker kvar från min far som dog för 30 år sen. Och med tanke på den ekorre han var, så finns det en hel del att ta itu med. Men, det får andra hjälpa till med.
Men nu har jag i vilket fall kommit igång med att röja!
Kategorier:Vardagen
Att kunna lämna det historiska bakom sig – avseende prylar såväl som minnen – är ju detsamma som att mera ta vara på det som finns nu. NU är ju den enda tid som finns egentligen – som jag ser det.
Jag behöver inte oroa mig och bekymra mig för att jag skall få mat i magen eller kläder på kroppen eller tak över huvudet. Det har ALLTID funnits det. Det var precis den inställningen jag hade och alla andra har när Wi föds ju. Wi är den mest oförmögna varelsen på jorden… – tror jag… – att ta vara på oss själva. Och Wi föds med den självklara inställningen att Wi kommer att få ett fysiskt ÖverFlöd av Allt (ej minst pengar ?).
Men framförallt också ett ÖverFlöd av ömhet, omtanke och kärlek ifrån den värld Wi föds in i. Och det funkar ju… – för dom allra flesta i alla fall. Wi har ju allt Wi behöver… – och upp till fem års ålder så lever Wi ett HELT bekymmersfritt Liv.
Maria: Varför förlorar vid det då ? Vad är det som händer ?
Josef: Ja… – Wi förlorar det ju egentligen inte. Utan vad som händer är ju att… – på något sätt så när Wi får språket… – så lär Wi oss någon form av nytt tänkande… – som går ut på att om Wi har råkat ut för någonting som inte är bra igår… – så lär Wi oss med språket hjälp på något vis att hantera det tankemässigt så att Wi tror att det skall bli ännu värre imorgon. Och då börjar Wi liksom komma bort ifrån det enda som Wi ALLTID är i… – nuet.
Du och jag saknar ju ingenting när Wi sitter här just nu. Och om Wi så att säga lever i den situationen… – så är det ju ointressant om Wi saknade någonting igår eller eventuellt kommer att sakna någonting imorgon. För börjar Wi tänka på det så är Wi ju inte här… – utan då är Wi ju i imorgon eller igår. Och när Wi föds så lever Wi ju ALLTID i exakt den så att säga tidsituation som Wi är i. Wi äter när Wi är hungriga och Wi skrattar när Wi är glada och Wi sover när Wi är trötta och allt det här. Utan koppling till klockan eller vad Wi eventuellt har gjort eller skall göra.
Wi lever i någon sorts fullständig harmoni då med de faktiska fysiska förutsättningar som finns i den här världen. Och min teori är då att Wi på något sätt med språkets hjälp… – som är ett vuxenspråk… – fostras bort mer och mer ifrån det här. Och det kan man då kanske få bekräftat genom att vetenskapen påstår då att Wi lär oss upp till fem års ålder lika mycket som Wi lär oss under resten av vårt Liv.
– slut citat ifrån en bit ned i texten här.
GillaGilla
Tack för länken och texten…
Ja, det är sant att man inte skall leva kvar i det gamla, för då missar man ju nuet 🙂
GillaGilla
Japp…
GillaGilla