I morse fick när jag satt och åt frukost slog det mig hur det skulle vara att bli pensionär. Känslan av att inte ha något över sig hela tiden, inte några bedömningar som ligger i en hög väntar, ingen planering inför undervisning, ingen kalender som jag måste kolla varje dag och ingen mail alls. Känslan av att bara kunna gå ner till bilen, sätta mig i den och köra iväg, utåt landet – vart jag vill. Känslan av att kunna gå ut och gå långa promenader och bara finnas till. Inga krav alls. Känslan av att kunna sitta framför datorn och skriva vad jag vill, forska om vad jag vill och åka utomlands och sitta under ett olivträd i Athen och dricka vin och äta vindruvor eller bo i Rhodos stad och gå varje dag utmed havet och höra vågornas brus och känna vinden i ansiktet. Låter det inte fantastiskt?

Nåväl! Men än är det inte dags på många år. Och undrar hur lång tid det skulle ta innan tristessen skulle ta vid. 🙂 Fast, just nu känns tanken fantastisk.

Igår satt jag och bedömde nästan alla examinationer i en av kurserna. Fyra låg kvar i morse. Märkligt att jag aldrig lyckas bli helt klar. Det är som om de där sista få som är kvar känns oöverstigliga. Jag lämnar alltid kvar några. Det är som att lämna mat på tallriken, när man är så mätt att det inte finns en möjlighet att äta upp resten. Iom att jag är så gott som klar nu och kan lämna in betygsrapporten i morgon, kan jag i lugn och ro förbereda mig inför veckans begivenheter – undervisning, undervisning och undervisning. Har iofs ett avbrott – medarbetarsamtal med studierektorn.

Kategorier:Vardagen