Kom i går sen eftermiddag till ett litet kyligt Saloniki och till Anatolia hotels, som är ett fint litet hotell på Odos Lagkada och trevlig atmosfär. Utanför en större gata, men inte så mycket trafik. Rummet är ljudisolerat så jag hör inte så mycket av den . Nu är det förmiddag, men jag vaknade redan kl. 6 och det var 2 grader varmt. Åt frukost och gick sen till en kiosk och köpte cigaretter vid åtta-tiden. Solen har vaknat till och det har nu blivit varmare, men fortfarande är det svalt och faktiskt skönt, då jag inte fryser som hemma. Nu är det 12 grader och soligt. Vad mer kan man begära? Har sovit gott i en skön säng, men är fortfarande trött (dock på ett annat sätt än hemma). Planerar att åka till Vita tornet senare, men är osäker på om jag orkar. Vi får se!

I fredags körde jag till Arlanda stad och när kom dit upptäckte jag att hela gallerian hade flyttat. Det var en fiskeaffär och Ö.B. kvar än så länge, som sålde ut. Och så hotellet förstås. Men besviken blev jag, då jag räknat med att köpa lite mer kläder och även gå runt i andra butiker, vilket även andra blev. Mitt nedstämda humör som jag kom med blev inte bättre och tanken på att åka till Saloniki var inte så hög. Ibland fick jag en känsla av lycka, men mest kände jag olust över hela situationen. Men, så intellektualiserade jag det hela och tänkte att det som styrde det hela var humöret (inte minst av de iskalla vindarna. Åka skulle jag i vilket fall göra!

Olustig över att flyga också, då det var starka vindbyar, regn mm. Men morgonen dagen därpå var solig, men det mulnade på. Kände en viss olust men det lättade en aning på Arlanda. Dock var det rätt rörigt. Bagagebanden fungerade inte och en del annat. Det var rörig boarding också, men konstigt nog lyfte vi bara 10 minuter senare. Men, väl på planet började allt kännas riktigt bra. En kvinna som heter Ria och hennes ettårige son Gregoris satt bredvid mig. Hon var i ett helt sällskap som också reste i SAS plus (dvs. rad 1-3) och det blev mycket trevligt. De skulle vara i Saloniki i tre månader (avundsjuk jag?). Jag var omgiven av greker och jag blev lugn. Vet inte vad det beror på att de har en sådan inverkan på mig. Kanske för att de är så avslappnade. Turbulens hela vägen upp, men jag har varit med om värre, så det gick bra. Det kändes som att åka på en tvättbräda. Men jag blundade hela vägen och andades lugnt i fall det skulle bli värre. Vid nerflygning var det kraftigare turbulens, men inte som förra gången och Ria sa att det alltid är så, vilket jag började ana, för ingen kan ha en sån otur att alltid råka ut för det. Det är så irrationellt allting egentligen, eftersom jag aldrig skulle gå in i ett flygplan om jag inte trodde att det skulle gå bra. Så varför vara orolig – egentligen? Men, under starten är det total tystnad (oftast, om inte ett litet barn skriker). Men det är väl reptilhjärnan som protesterar mot att inte längre ha fötterna på jorden. Det är fantastiskt när man tänker på saken att man flyger i planets hastighet och är som högst i 11900 meter över marken som vi var igår. Ibland är det svårt att föreställa sig när man ser ett plan lyfta att man själv har suttit i ett flera gånger, men med skräckfylld förtjusning när man inser att man skall upp i ett inom en halvtimme. Men när jag väl sitter där, upplever jag det inte på samma sätt. Det är svårt att få en riktig uppfattning om hur högt det egentligen är. Om man skulle åka hiss upp, ja då skulle man få en uppfattning. Annat som jag aldrig upphör att fascineras över är att man byter miljö på bara tre timmar. Det är vad jag suttit i Stockholmstrafiken ett antal gånger. På samma tid kommer man ner till Grekland i restid.

Det var lite om igår. Tänker nu gå på en kortare promenad och se vad som finns i närmiljön!

Kategorier:Kavalla 2017