Då var det dags. Och det är efter nio dagar det verkligen har gått in att jag inte ska åka hem på mycket länge. Checkade ut kl. 12. Åkte till busstationen. Jag ur taxin. Shit vad det blåste. Det var knappt jag kunde gå en meter. Och det var en timme och en kvart kvar tills bussen skulle gå. Satt på en restaurang med en flaska vatten och skrev inköpslista.

Var i god tid, killen kom och vi ställde in våra väskor i bussen. Men sen blev det problem. Jag hade med mig bussbiljetten utskriven, samt även i telefon. En man före hade detsamma och han blev nekad, och fick gå och få en biljett som man köper där. Ni som har rest med KTEL vet hur den ser ut. När ”gubben” såg mig sa han likadant. Mannen gick förbi mig nerför trappan. Men jag vägrade stenhårt. Skulle jag släpa omkring med mitt bagage och sen tillbaka. Bussen skulle ju gå. Han gav sig inte och jag gav mig inte. ”Jag har betalt och har den i telefonen. Jag MÅSTE till Kavala. Kan inte stanna här. Jag ska med.” Han gav med sig. Nu har jag sen i höstas kommit på koden. Man ska inte ge sig, vägra gå med på deras ibland tossigheter.

Jag menar om KTEL har online-försäljning för bussarna, skall väl det godkännas. Jag tänkte när jag till slut satt mig, Han får ringa polisen, men se med ska jag. Har rätten på min sida. Bevis i telefonen dessutom. ”Snart kommer de väl in och drar iväg med mig till häktet”, fortsatte jag tänka. Det hade varit något. Jag blev förvånad över att han gav sig. Jag hade ju laddat för strid. Det är så en slipsten ska dras. Men jag förstår inte varför så många vill jäv..as med mig.

Kom till slut till Kavala, åkte taxi till Αγίου Νικολάοukyrkan. Träffade värden, har boat in mig, varit och handlat, ätit middag i lugn och ro.

Kategorier:Aten, Saloniki/Kavala 2023