… att det jag sagt i några veckor om nästkommande vecka, att det slår in nästa vecka. – Det kommer bli lugnare! Men, jag hinner inte bli klar med runt 90 examinationer sen den 16 januari förrän det droppar in runt 30 stycken till. Jag hade helt enkelt förträngt den sista gruppens inlämning. Men, jag har inte någon undervisning förrän i slutet av näst nästa vecka, så jag kan ta det lugnare nu och utnyttja min FoU-tid utan att känna att något måste göras innan jag kan sätta mig ner och fokusera.
Skall inte klaga, men när jag började arbeta som lärare för snart 17 år sen, var det inte bedömningar av skriftliga examinationer som dominerade min tjänstefördelning som den gör idag. Jag undervisar färre timmar än jag bedömer och sätter betyg. Någonstans är det skevt. Som lärare borde man vistas mer i seminariesalarna och träffa studenterna, än sittandes framför datorn? Nåväl, det är bara att gilla läget och anpassa mig, vilket jag i hög grad har gjort. Efter 10 års tjat om fler seminarietimmar, som bara blir färre, har jag nu gett upp hoppet.
Det positiva med kombinerad distans- och campusförlagd undervisning är som jag skriver i av de tidigare blogginlägget att jag har en friare tid. Jag kan vika några dagar till FoU och andra dagar till bedömningar eller mailkorr.
Förra veckan var jag på uppsatsseminarium och på en kurs (på vilken seminariesalens belysning inte fungerade. Det blev rätt skumt och sömnigt, men diskussionen var intressant. Det här med känslor är inte det enklaste att få någon reda i. Inte är kurslitteraturen speciellt enkel heller att tränga igenom. Mellan dessa dagar hade jag undervisning – först vikarierade för en kollega och efter 10 minuters rast träffade jag mina egna studenter. Och natten till fredagen sov jag säkerligen 10 timmar. Missade en TV-serie, som går i repris inatt med början kl. 00.00. Igår satt jag hela dagen och läste examinationer. Idag har jag inte gjort mycket. Går omkring och ser fram emot att ta itu med inledningen på min C-uppsats.
Kategorier:Vardagen
Lämna en respons