Margit i tjugoårsåldern

När man föds, gör man det in i en redan fungerande familjekonstellation. Och föräldrarna, speciellt om man kommer som sista barnet är drygt trettio år. Man känner inte sina föräldrar som unga. Det enda man kan gå efter är fotografier. I den generation mina föräldrar tillhörde fanns ganska dåliga kameror och svartvita fotografier. Dagens generationer kommer lämna efter sig foton och bilder i mängder för framtidens människor att kunna få en mycket bra bild av tidigare generationer.

När jag nu går igenom en hel del av mammas saker, hittar jag ett fotografi på henne som 15-16-åring (kan vara äldre), som jag lät förstora när jag var i tjugoårsåldern och ett foto i tjugoårsåldern. Jag tyckte hon var så söt/vacker. Själv grämde hon sig mest över att hon inte längre var så söt. Alla fotografier gömde hon undan, så ingen skulle hitta dem och kunna jämföra med hur bedrövlig hon själv tyckte hon såg ut i femtioårsåldern. Jag sa många gånger att man måste sätta utseendet i relation till åldern. Man kan inte se ut som 18 år hela livet. För mig var hon alltid vacker. Men så är det kanske med ens syn på mamma. Utom under åren man vill frigöra sig från dem. Åren då man skäms över att öht ha en mamma och nästan hoppas att man ramlat ner från himlen. Men det brukar gå över. I det stora hela var hon en bra mamma. Hon pressade mig aldrig till att göra något jag inte ville göra, gav mig stor frihet och stöttade mig vad jag än valde att göra i livet. Mina studier till fil.dr skulle inte ha lyckats utan hennes fulla stöd. Själv pressades hon av sin far till att spela piano på tillställningar utan förberedelse. Och han blev rasande och slutade att stötta henne när hon valde kärleken, familjen och drömmar om att bli sjuksköterska, istället för en karriär som pianist. Kanske var det just denna uppväxt som fick henne att inte pressa oss barn.

Hon var en hårt arbetande kvinna, ordentligt, nästintill nykterist, men kunde vara ganska besvärlig ibland. Men vilka föräldrar och speciellt mammor kan inte vara det i döttrarnas ögon. 🙂 Jag förlorade henne som mamma och hon blev beroende av mig.  Jag förlorade henne som vän, då hon inte längre kom ihåg vem jag var. Och kanske är inte sorgen nu så stor just därför. Men, hon var Margit, min mamma i vilket fall. Och det känns konstigt att hon inte längre finns, även om det också är en naturlig sak att hon inte gör det. Här är bilden på henne som mycket ung på 30-talet. Då hon inte alls visste hur hennes liv skulle bli. Hon hade drömmar och jag tror de flesta slog in. Men, visst vet jag att hon hade en sorg i livet. Men den är för evigt förborgad i mitt minne och ingen annans. Den andra sorgen var när pappa dog, en sorg hon aldrig riktigt kom över.

Kategorier:Vardagen