Förutom allt annat som jag sysslat med denna vecka, var jag på slutseminarium igår på Södertörns högskola. Vädret var vackert, lite blåsigt, men torr och dammigt, gassande sol. Det kändes som om jag var i Athen.

Uppsatsseminariet startade kl. 10 och jag opponerade på en uppsats efter en timme. Sen var det två uppsatser före lunch som avhandlades. De flesta fick kritik för språket. Själv opponerade jag på en uppsats om Foucaults begrepp Pastoralmakt. Den var klart och tydligt skriven. Texten gled lite iväg från syftet och frågeställningen, men det är ju snabbt avhjälpt.

Lunch i bilen … Det kanske inte är världens vackraste och finaste parkering. Ni som varit på högskolan vet att den är en stor grusgrop, praktiskt taget. Men jag njöt likväl. Tiden gick fort och snart var vi tillbaka i salen. Då hade en geting letat sig in, så det blev getingjakt i fem minuter. Den lurade oss hela tiden. Tänk er bilden tre killar och så jag med ihoprullade papper och en mapp som vapen. Getingen vann striden. Den överlevde.

Seminariet startade igen och första uppsatsen skapade en del dramatik. Den handlade om rätten och försvaret av en uppsats, mot det rådande. Två olika traditioner som krockade. Jag förstod uppsatsförfattarens motstånd gälla rätten att skriva en uppsats på annat sätt än vi andra. Medan från examinatorns håll upprätthålla det rådande och betygskriterierna.  Frågan om att ge röst åt tänkarna startade dramatiken.

Men sen förflöt dagen i lugn och ro. Näst sist stod jag på tur och opponeringen gav väl inte så mycket. Snarare fick jag huvudbry över kritik om otydlighet, vilket jag inte kan se på vilket sätt det skall bli tydligare. Men uppenbart är det något i min text som överskuggade innehållet. Det blev inte någon diskussion eller samtal kring det jag kommit fram till. För övrigt var det om fotnotssystem. Tänk, om alla institutioner i hela Sverige kunde bestämma sig för ett sätt inom t.ex Oxford. Nu finns det flera … och många hävdar sitt eget. Men, eftersom jag inte har använt Harvard sen 1995, tar examinatorn lite hänsyn till det. Men, dessa diskussioner hur det skall vara och hur det verkligen är, blir ett slöseri med tid. Då ingen gör fel, bara olika. Mångfalden hotas överallt.

Fick alltså ingen positiv respons alls på uppsatsen. Det handlade mest om hur något skall vara. Kände mig lite sänkt när jag körde och handlade, men glömde snart bort det. När jag senare efter middagen gick in och tittade i betygsresultatet för kursen om Gadamer inom idéhistoria, blev jag glatt överraskad över betyget VG. Yippie! Vet inte om kursen examinerade även den muntliga delen. Men, läs texten här (med reservation för vissa fel och för att det är en examinationstext). Känner mig stolt som en tupp för min prestation under hela kursen, deltagandet, den muntliga framställningen och examinationen.

Så när universitetsläraren blir student betyder betyget en hel del. Lärorikt! Det är bara att Gilla läget när jag nu fortsätter med mina bedömningar av mina studenters arbeten! Den viktigaste insikten gällande det här, är nog, efter att ha skrivit uppsatsen om Taylor, erkännandet. Betyget VG är ett erkännande från kollektivet, vilket stärker individens identitet. Kanske det inte skall vara just sådant som ger erkännande. Men vi lever i det systemet, uppväxta och fostrade in i det. Svårt att kasta det av sig!

Jag har skrivit till examinatorn om kritiken. Ville förtydliga det jag inte hann att få fram under seminariet. Bad om hans hjälp med att se det jag inte ser.

Kategorier:Vardagen