I början av 80-talet tröttnade jag på mitt själlösa arbete och började läsa in gymnasiekompetens på komvux. Ja, jag tillhörde de där som inte fort nog kunde komma ut från skolan och leva livet, dvs. resa, gå ut flera gånger i veckan, osv. Försökte något år att läsa på komvux på Gullmarsplan 1973, då det var precis infört, men det gick inte så bra. Jag och kompisen gjorde allt annat än pluggade. Men, det här var på 80-talet och jag nådde en gräns då jag kände att det var dags att göra något av mitt liv.

Började läsa företagsekonomi, matematik Sh, svenska och engelska, men kom ganska snart över till de naturvetenskapliga ämnena. Jag fick bra betyg (4) och var speciellt duktig i matematik. Och nu följer mina erfarenheter av några lärare som jag hade då. När läraren i matematik Sh fick höra att jag skulle fortsätta delade han ut den enda femman till en medstuderande som inte alls hade fått 5:a på proven. Han sa t.o.m att jag var duktigare i matematik. Skälet var att jag skulle fortsätta. Därför står det fel betyg – 4:a. Vet inte varför jag inte reagerade eller också gjorde jag det, men sa inget. Eller också ville jag inte känna mig taskig.

Jag började läsa kemi, matematik och fysik. I kemin (som inte är mitt starka ämne) fick vi ett prov och när det låg framför undrade jag om det var fel prov. Molekylmodellerna såg inte ut som de hade gjort under terminens gång. Istället var de utbytta mot H:n, så jag fick en blackout och gick ut ur klassrummet. När jag senare påtalade detta, sa läraren – Om man kan, så har det ingen betydelse. (Hmm, modern pedagogisk forskning menar att proven inte skall skilja alltför mycket mot den undervisning som skett) Det här köpte jag inte, men gjorde inget åt saken.

Jag slutade efter Kemi2 med betyg 3 och satsade mer på fysiken. Här lyckades jag mycket bättre, men läraren där förstod ofta inte hur jag kom fram till rätt svar. Och detta blev ett irritationsmoment HOS honom. – Men, Monika, hur gör du? Jag visade och han sa Jaha. Nu var det ju inte så att det var egna påfund, utan olika sätt sätt man kunde få fram svaren på. Men han hade ett sätt, en uträkning och verkade inte känna till hur andra gjorde. En gång missade jag pilarna som visade riktningen strömmen skulle gå. Jag löste det genom att gå bakvägen. I provet visade jag exakt hur jag gjort. Svaret var rätt, uträkningen redovisad, men jag fick 0 poäng.

En medstuderande fick 1 poäng för att han redovisade svaret 1, men inte hur han kommit fram till det. När jag frågade läraren hur det kunde komma sig, svarade han: Ditt rätta svar var säkert bara en tillfällighet. Förklaringen var troligen att han inte kunde klura ut hur jag hade gjort. För jag fick inte veta vad som var fel med uträkningen och han hade inte hållit inne med den informationen. Det var samma lärare som inte ansåg att det obligatoriska PPU-året varit meningsfullt. Jag hade lika gärna kunnat vara utan det, för det var totalt meningslöst. Det var ett bortslösat år.  Idag tänker jag att han kanske skulle ha varit lite mer öppen. När jag var nervös inför ett prov i matematik sa samma lärare. Om man kan det, tycker man det är roligt att redovisa vad man kan.

Det var de här tre lärarna som fick mig att kritisera undervisningen och en av anledningarna till att jag är där jag är idag. Jag sa vid något tillfälle: Det verkar som om vi är här för att visa vad vi redan kan, istället för att lära oss det vi är för att lära oss. Svaret jag fick var: Men, du behöver ju inte göra proven. Det är frivilligt, så du kan gå här utan att få betyg.

???

Men så gick jag en sommarkurs i målning på Konstskolan i Stockholm och träffade en gammal arbetskamrat. Jag beklagade mig djupt. Han lyssnade mycket uppmärksamt och så sa han följande: Men varför följer du inte bara det som gäller, blir klar och sen förändrar på saker och ting inifrån. På det här sättet kommer du ingenstans, för de har makten.

Livet fick mig bort från komvux och in på en helt annan bana. På något sätt är jag tacksam över att ha haft dessa tre lärare, men samtidigt får det mig att undra om lärare av idag verkligen är sämre, som det så många gånger påstås i debatten. För jag upplevde inte någon av dem vara speciellt uppmuntrande eller öppna för annat än det dom hade lärt sig. MEN, det fanns en lärare i matematik som jag upplevde var bra och det var nog av honom jag lärde mig det mesta av det jag kan idag. Även lärarna i svenska, matematik och företagsekonomi lärde jag mycket av.

Det verkar som om det fanns och även finns idag en anda inom just det naturvetenskapliga området att det är inte något man kan lära sig – om man inte har DET, så hjälper ingen didaktik i världen. Men, det tror jag.  För om kemiläraren hade använt samma modeller på provet och om fysikläraren hade förklarat nollan på grund av något fel i uträkningen, hade jag lärt mig en hel del. Jag är fortfarande säker på att man kan göra precis som jag gjorde.

Sen skadar inte ett försök att förstå saken utifrån elevens perspektiv. Hon kanske inte är obegåvad, helt utan hopp, utan helt enkelt bara gått lite vilse bland matematiska formler, periodiska system och kopplingsscheman.

Kategorier:Vardagen