Den går aldrig över

… prestationsångesten. Efter varje gång jag lämnat in ett examinationsarbete som jag varit relativt nöjd med (eller rättare sagt intalat mig det) kommer ångesten krypande. Jag ser fel som jag inte tidigare har sett – ser något som kan uppfattas som upprepning. Läser om för att se om det verkligen kan uppfattas så. Och så kommer vi till betyget. När det gäller mina egna bedömningar av studenters arbeten ser jag inte ett betyg som motsvarar det tidigare G i någon mån, som ett dåligt betyg. Men när jag själv får G, känns det som om det är dåligt. Södertörn har inte börjat med den nya skalan än. Och även om jag fått VG på hela filosofi A, grämer det mig att en del moment ”bara” fick ett G. När jag vaknade i morse och tänkte på min inlämnade Hegel-deltenta fick jag en känsla av att den kunde ha blivit mycket bättre. Läraren i mig säger till mig att när man är inne i en läroprocess går det inte att räkna med perfektion när det handlar om examinationsuppgifter. Studenten i mig säger motsatsen. Och ändå, jag studerar för att lära mig, inte för att få bra betyg. Varför påverkas jag då av betygen? Studenten i mig börjar fundera på om jag får minuspoäng för att jag inte klarade av att hålla mig under 8000 tecken, utan hamnade på 10000 tecken. För jag upptäckte när allt var klart att mellanslagen skulle räknas in. Då är frågan om luften mellan stycken och citat också räknas som tecken. Läraren är långt bak i mitt medvetande just nu.

Nåväl, nu har jag dumpat min studentprestationsångest och kan gå vidare.

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s