Min mamma hade två katter, Jesper och Sessan. Jag bodde i uthyrningsdelen under en tid. När de fick mat, satt alltid Jesper på bordet, medan Sessan nedanför på golvet. Efter en tid blev mamma sängliggande, och jag tog över den uppgiften. Vad hände? Jag förväntade mig att Jesper skulle sitta på sin plats. Men, plötsligt satt Sessan på bordet och Jesper på golvet. De visste vem som tillhörde vem. Jesper var mammas katt och Sessan min. Men det där med vem som hade den största statusen gällande maten, förvånade mig.

Sen jag blev sjuk, har många minnen från barn- och ungdomstiden och framåt kommit upp till ytan. Det började när jag var inlagd på Capio, då det ligger närmare Hökarängen. Vet inte om det var det som hände eller för att jag slutade röka, som minnena poppar upp hela tiden. De irriterar mig. Jag vill och har ända sen det här hände levt i nuet och i framtiden. Jag vill inte återuppleva mitt liv. Men det verkar som om jag inte vågar tro på att det finns en framtid, och därför går tillbaka. Annat som jag har fått är en släng av är agorafobi. Nu vet jag vad det beror på, men jag får en lättare ångestkänsla i mellangärdet på tanken att ensam gå utanför porten. Men jag tror också att det handlar om att jag ännu inte har fått acceptans över förändringen. Jag kan genom att inte gå ut, förneka svagheten (eller den inbillade svagheten). 🙂

Men det kan även vara så att jag rensar bort det överflödiga för det nya som är på väg. Det kan ju faktiskt vara något positivt. Tills jag vet detta, kommer jag fortsätta med att läsa böcker tillsammans med C och att redigera mitt manus.

Att vara rökfri enbart på motivation har gått bra. Visst saknar jag att ta ett bloss efter maten lite då och då, men det är inte värt risken att jag ska börja igen. Nu har jag varit rökfri sen den 26 januari då jag efter att jag vaknade dagen efter operationen sa: Nu slutar jag röka!

Kategorier: B-Från manus till bok, Vardagen