Vi som inte är så unga längre, stretar på i backarna. De yngre går snabbt förbi med blicken bortom den eller dem de möter. Från början sökte jag blickarna, men då jag måste se ner i backen för att inte trampa snett, har jag slutat med det. Och det börjar kännas befriande att inte behöva uppmärksamma att jag ser dem. Jag vet att de ser mig, utan att de behöver möta min blick. Jag har blivit lyhörd gällande när det kommer bilar, men även när folk kommer bakom mig, jag hör deras steg närma sig. Ibland är det skuggorna på trottoaren som avslöjar att någon kommer och vill gå förbi mig. Jag släpper fram dem jag möter, inte för att jag är artig, utan för min egen skull. Vill inte trampa fel eller skapa irritation. Samtidigt visar jag att de är sedda.

Tålamod! Det är faktiskt genomgående, speciellt i livsmedelsaffärerna. Alla står på sin plats i kön utan att sucka, stöna eller röra sig nervöst. Alla håller ett visst avstånd. Till skillnad från hur det är på ICA Maxi. Däremot frågar en del om de får gå före. Ibland erbjuds de att göra det, Om de bara ska handla en vara. Grekerna köar faktiskt mer än i den svenska förorten där jag bor. Men det är livsmedelsbutikerna. I närbutiken, eller andra småbutiker är det lite annorlunda. I bageriet där jag köper de goda kakorna är en del stressade. Men än har inte någon varit irriterad på mig, när jag försöker att få fram vilken sorts kakor (som jag inte vet namnet på). De har i vilket fall inte visat det. Fast allt beror på tidpunkten. Kommer jag kl 8 på morgonen, är folk på väg till jobbet eller skolan med sina barn. Numera undviker jag att gå in den tiden.

Ögonkontakt, när den är där. Det är som den säger ”Det är du och ingen annan som är viktig för mig just nu.” Så man kan väl säga att det finns inget ”lagom”. Det är antingen total nonchalans eller total öppenhet. Sen har vi den lilla gumman i supermarket som går med korta steg, bär lång kappa och tar sikte på varan hon söker. Utan att se sig för. Gubbarna som sitter utanför spelbutiken. Och den lilla flickan som besvarade mitt leende, liksom mannen i bokhandeln som log. Men alla jag möter ser mig, eftersom jag ser dem. Men vi ser inte varandra, och det är en viss skillnad.

Jag överdriver inte när jag säger att jag nog känner till varje sten, grop, träd på vägen till och ifrån skolan. Tror nästan att jag i minnet kan teckna ner hela sträckan. Om jag inte var så dålig på att teckna. Och så är det säkert när man är på en annan plats än den man brukar vara på. Alla sinnen är skärpta. Vilket är tröttsamt i längden! Men nu kan jag parera riskerna. Backarna är inte lika branta längre. Jag stretar på. Kassarna från butiken känns inte lika tunga. Men ryggsäcken kan vara lite för tung ibland, när jag sovit dåligt eller ätit för tidigt.

Kategorier:A-språkresa Aten