… eller på grekiska: Έχω ταξιδιωτικό πυρετό, trots att det är tio dagar kvar. Nästan varje tanke jag får försöker jag översätta till grekiska. Den där spänningen som innebär att bryta upp något som satt sig, rutinen, och vara på väg någon annanstans, till en okänd eller känd plats. Redan nu vill jag packa, och ge mig av. Det känns som om jag inte kan vänta en sekund till. Men, känslan är tudelad. För samtidigt vill jag vara kvar de här tio dagarna. Vi människor är knepiga varelser.

Idag har det varit ett fantastiskt vackert väder, sol från en klarblå himmel, en svag lite svalkande vind. Dagar som dessa är vad jag har längtat efter. Varken för varmt eller för kallt. Lite känns det som ett hån mot de som kämpar med minusgrader, snökaos och mer av samma vara ett tag till. Men jag är glad över att vara här och inte där. Men, det ena utesluter inte det andra. Jag kan tycka det är trist att vädret är som det är, och hemskt att folk blir stående timtals på vägarna. Samtidigt som jag kan glädjas åt eller ska jag säga tacksam över att inte vara i samma situation. Men, tyvärr verkar många ha åkt iväg med sommardäck. Det är inte alls ovanligt att det blir snöoväder i slutet av mars och början av april. Men vi svenskar är så svältfödda på varmt väder att vi tror att en vecka med sol kommer stå sig. Men inte ens i Aten eller i Kavala har det varit så. Ena dagen sol, den andra dagen blåser man nästan bort, för att dagen efter behöva ta på sig både mössa, tjock halsduk, vantar mm. Nu väntas det bli 23-25 grader en vecka framåt. Men det är inget jag litar på. Hux flux kan det börja snöa. Fast sannolikheten är ganska liten, men jag vill inte utmana ödet.

I morse när jag gick till skolan var jag megatrött. Ryggsäcken kändes som bly. När jag kom till min paus-plats, fanns det ingen sol trots att klockan var nio. Tills jag kom på, ”visst 17, klockan är ju bara åtta”. Men jag kan inte komma ihåg att solen var borta i måndags vid samma tid. När jag gick hem var jag inte alls trött. Trevligt sällskap och fokus på något annat gör susen. I närbutiken på Plateia Varnava hittade jag efter sju veckor Cookies jag har letat efter. De är stora, tjocka och mjuka. Och supergoda. Vinet som jag letat efter överallt får jag nog vänta med att köpa tills jag kommer till Saloniki/Kavala.

Tänkte stanna på torget, men det blev för varmt. Varje dag när jag går förbi sitter en man på samma plats. Han har ett utseende som man lägger märke till. Han är inte vacker, men inte heller ful, eller (o)vacker. Han ser ut som en man från en svunnen tid. En grekisk frihetskämpe som levde på 1800-talet! Men han kanske är turk eller tysk eller, ja, vem vet. Men han sticker verkligen ut. Och han ser sig inte omkring, utan har blicken rakt fram, trots sällskapet vid bordet. Det är nog hemma för honom. Jag undrar vad han säger om någon tar hans plats innan han kommer. Han kanske hyr den. 🙂 Det är en man som kan bli en karaktär i det senaste manuset som jag skriver på.

Kategorier:A-språkresa Aten