För några månader sen började jag skriva brev. Inte på mailen utan riktiga brev i vilka man använder penna och papper. Jag fick ont i handleden efter några rader. Det var också jobbigt att hela tiden vara uppmärksam på att inte skriva fel. Allt skrivande på datorn har bidragit till att varje bokstav ska vara rätt. Överkryssade meningar eller dåliga försök att få tillbaka ett bortglömt a är ju inte tillåtet. I allafall inte i min värld. Hur skulle det ha sett ut när jag kommunicerade med mina studenter. 

Det första brevet skrev jag om. Nu låter jag felen stå kvar. Stryker till och med över meningar som jag upprepar osv. Men ursäktar det – ”rörigt brev den här gången.”. Det ställs helt enkelt krav på att skriva brev för hand. Liksom det gjorde när man fick sitta med tippex för att måla över fel och sen skriva över när det torkat. Men ibland torkade det så långsamt att det blev grötigt. Förmodligen hade det varit bättre att skriva om helt och hållet. Eftersom det blev tydligt för mottagaren att jag skrivit fel. Det fanns små lappar som man kunde använda för att få bort ett ord eller bokstav för mycket. Datorn gör att man vinner tid och bibehåller ett lugnt sinne. Jag tänker samtidigt som jag skriver. Andra tänker i förväg och skriver sen. Därför passar datorn utmärkt när jag skriver manus.

Men när det gäller att kommunicera med vänner och bekanta blir det kanske en aning distanserat att skriva allt på datorn. Fast visst kan man skriva personligt även på en dator. 

Men vad vi (läs: Jag) har förlorat är närheten till mottagaren. När jag skriver brev nu även om det bara är några gånger i månaden känns personen mycket närmare, som om vi satt mittemot varandra. Kanske handlar det om att handstilen i sig får oss att känna närhet på ett helt annat sätt. Den avslöjar ju vilka vi är på ett direkt sätt. Såvitt jag vet är handstilen unik hos varje människa. Än har jag inte sett att två personer har samma handstil. Fantastiskt! En handstil avslöjar också om vi är balanserade, stressade, har bråttom, är arg, glad, eller så banalt att bläcket börjar ta slut när vi skriver. :-).

På något sätt är ju handstilen ett kroppsspråk.

Läs artikeln (om den inte är låst) och fundera på vad som går förlorat, men vad vi har vunnit på att inte skriva förhand. Och vad vinner vi på att göra det.  

Vad går förlorat … (Svd)

Kategorier:Från manus till bok, Vardagen