…..har jag efter tre veckor landat i den svenska vardagen på gott och ont. Men det har inte känts lika deprimerande att vara hemma som det har varit tidigare gånger. Vad det beror på kan jag bara spekulera om. Möjligen för att jag sen i november varit där i 15 veckor uppdelat på tre perioder. Det kan bero på att det är vinter snart, både här och där. Eller också har jag tagit igen vistelserna som jag förlorade under pandemin. Fast det pirrar till i magen när jag får de där inre bilderna av staden, livet, möten med gästerna i svenska huset, samtalen och diskussionerna och besöken på MeliArtos. Längtan finns fortfarande kvar. Den går nog aldrig över.

Har sänt in mitt manus på eget initiativ till ett av förlagen för andra gången Nu arbetar jag med redigeringen av det andra manuset En strimma av ljus, som är fortsättningen på huvudkaraktärens liv. Börjar om från första sidan, lägger till och drar ifrån. Det känns lättare att redigera än det första. Det har vilat under ett år, så jag ser en hel del med nya ögon. Är faktiskt rätt trött på det första manuset. Har korrekturläst och språkgranskat det så många gånger, att jag egentligen inte kan bedöma själv om det är bra eller dåligt eller något mittemellan.

Men ibland är det rena berg- och dalbanan, upp ena dagen då skrivandet fungerar och ner den andra när jag hittar fel och istället för att lämna dessa fel åt sidan, prioriterar jag det till förfång för den glädje jag känner i skrivandet.

Nu lever jag mitt skrivarprojekt. Det är lite som att komma tillbaka då jag på heltid skrev på min avhandling. Då, när jag vaknade, och började läsa en av Platons dialoger innan jag ens gick upp och åt frukost. Nu är det inte så längre. Det är många år sen, och annat blir viktigt, som att starta dagen med en frukost, läsa eller lyssna på nyheterna. Det är en turbulent tid nu. Svårt att veta vad, hur och när något kommer att hända. Det visar sig i mina drömmar. För några dagar i en mardröm då jag befann mig mitt i ett krig och flydde för mitt liv.

Då känns det vilsamt att gå in i en annan värld, som utspelar sig för över 2000 år sen. En värld som jag känner mig hemma i, i vilken dem jag skriver om är levande människor för mig. Ibland skakar jag på huvudet och tänker att det faktiskt inte är det. Men det behöver inte motsvara en faktisk verklighet. Därför att det inte är möjligt. Verkligheten i mitt skrivande är ”som om” och ”skulle kunna”. Det är befriande samtidigt som det är lite märkligt att det är möjligt att skildra livet för så oerhört många år sen. Om det är trovärdigt, kan jag inte avgöra. Det lämnar jag till läsaren.

Nu är genomgången klar med redigeringen av del 1 i manus 2. Nu ska jag börja skriva del 2. Har spaltat upp några rubriker (för en gångs skull), så får jag se vart jag hamnar. Men på något sätt är det enklare att skriva det här manuset, då jag har lärt mig en hel del, samt har karaktärernas historia, personlighet, mål och värderingar relativt klart för mig, från det första manuset. Fast jag kan fortfarande bli överraskad. Men det är en del nya som kommer in i handlingen och som jag måste lära känna. Och, det är spännande. Vilka är de? Vad väljer de att visa av sig själva, innan de öppnar sig vare sig de vill eller inte. Men, de viktigaste frågorna är väl Vad de har i min berättelse att göra? Vilken betydelse har de? Varför pockar de på min uppmärksamhet.

För mig kommer vikten av att skriva alltid förbli en gåta.

Kategorier:Från manus till bok, Vardagen