Mia Agapi Eho Stin Kardia

Sände in manuset till fem förlag i slutet av mars, blev refuserad fyra gånger och erbjuden utgivningspaket av ett hybridförlag (vilket jag tackade nej till). Det tog lång tid innan jag fick modet att sända in manuset. Det var tröskeln och insikten om att manuset inte höll måttet, som bidragit till att jag nu har gjort stora strukturella förändrinagar. Refuseringarna bidrog till ett förlösande. Nu kan jag göra om och göra det bättre (även i mina, eller kanske speciellt i mina egna ögon.)

Huvudpersonen och berättaren har jag strukit helt och hållet. Han kommer få en egen bok längre fram. Då han är en person som fanns inom mig och bara tog en plats så självklar att jag inte förstår det själv. En sådan karaktär kan jag inte släppa eller låta ligga på skrivbordet i en mapp som till slut kommer att förtvina och dö eller få ett tjockt lager damm över sig.

Huvudpersonen är Isadora som jag kommer följa i två eller tre separata manus. Jag utvecklar, skriver mer, arbetar med dialogerna och försöker gestalta så gott jag kan.

Fast jag har inte något flyt vad gäller den delen, vilket jag borde ha kan man tycka eller fråga sig. Svaret på den fråga en person ställde mig häromdagen är – Är du perfektionist. Jo, det får inte finnas några onödiga ord. Har för många ”och”, ”som”, ”då”, ”men” m.fl. Stavfel, eller snarare förlorade småord eller bokstäver, som jag ständigt hittar, trots korrekturläsningar, så många att jag har tappat räkningen Det är så irriterande, att jag inte får till det.

Allt onödigt ska bort.

Allt är inte språket, huruvida det finns stavfel eller onödiga ord. Det ska vara litterärt. Det är lika svårt att få grepp om som frågan om vad som är akademiskt. Vad menar man egentligen. Jag har gått igenom en del äldre såväl som aktuella böcker som getts ut och frågar mig vad i dessa som är det litterära. Är det djupet, de dolda eller  det som aldrig skrivs ut, men kan läsas mellan raderna. Är min text bara på ytan, endimensionell. Finns det överhuvudtaget några djup. Eller är djupet något som läsaren ser.

Det får mig i skrivande stund att tänka på, Paul Ricoeurs trefaldiga mimesis. Förgestaltning av mänskligt handlande (förväntan) – Gestaltning är berättelsen – Nygestaltning är läsarens relation till texten.  Kanske det kan vara en framkomlig väg att gå. Det talas om att det litterära är det gestaltande. Vad en författare gör är alltså att staka ut vägen för läsarens gestaltning. Enligt Ricoeur är författaren död, när den når läsaren. Om det kan tillämpas gällande skönlitteratur är jag osäker på. Men, vad är det som brukar sägas – författaren vet inte alltid vad som kan tolkas fram ur sin text.

”Grunden för nygestaltningen av en historisk och/eller litterär text är den förmedling som gestaltningen (mimesis2) gör av förgestaltningen (mimesis1). Gestaltningen är själva berättelsen, i vilken de tidiga handlingarna och erfarenheterna tolkas av författaren som hon framlägger dem i texten. Genom denna presentation riktar sig gestaltningen mot läsarens värld och den nygestaltning som sker då texten utvecklas framför texten. Jag tolkar ”framför texten” som att läsaren har ett relationellt förhållningssätt till den text hon
läser. Det är vad som händer mellan läsaren och texten som skapar tolkningen och hur hon förhåller sig till vad texten vill säga henne.” (Ringborg 2001)

Kategorier:Från manus till bok