Nu har jag varit hemma i Sverige i nio dagar och det känns fortfarande overkligt ibland. Till exempel när jag går nerför trappan och ut till bilen. Det känns konstigt. Så bekant, men ändå så fel. Men för det mesta känns allt som vanligt, förutom att jag känner en större målmedvetenhet nu, både när det gäller grekiskan (repetition av ett kapitel varje dag i läroboken Ellinika tora)  och i mitt framtida ”författarskap”. Om ett stort förlag önskar mig lycka till i mitt författarskap, kan jag ju börja se att det är på väg att bli ett. Har också kommit fram till att avsluta mina uppdrag på SU, samt vänta med att återuppta mina studier på masterprogrammet i filosofi.

Skriver i tidigare blogginlägg att mitt manus skaver. Och har nu kommit underfund med vad det är. Det är tidslinjerna. Om inte jag har koll, hur ska då en läsare kunna ha det. Det problemet är nu löst. Ett annat problem är att vissa delar tjänar på att utvecklats mer. Vilket har lett till att det har blivit tre manus, av det tidigare manuset, samt annat material som jag har sparat. Tre korta böcker, som handlar om samma personer, men olika händelser, platser, och under olika tider.

Jag ångrar inte att jag sände in manuset till fem stora förlag. Speciellt eftersom jag fick en viss återkoppling av fyra, även om den sista innebar medfinansiering som jag tackade nej till. Det fick mig att förstå att chansen finns, men att manuset inte höll. Sen fungerar det så, att när jag väl sänder in till någon annan, får jag en viss distans och upptäcker saker jag har varit blind för tidigare. Det är så dags då, men så fungerar det för mig och kanske även för andra. Ungefär som när man ångrar att man klickat på sänd, mailet som inte var så klokt att någon skulle läsa.

Till slut blev jag rädd för att manuset skulle bli antaget, för hur skulle jag kunna stå för det. Det kan ha varit ett sätt att hålla huvudet kallt och inte ge efter för besvikelsen, men det troliga var att jag redan visste vad felet låg, men inte ville erkänna det, ens för mig själv.

Nu har jag tre månader framför mig, då det är skrivandet som kommer vara den huvudsakliga sysselsättningen. Känner redan nu hur mycket enklare det är att skriva en historia i taget, som inte behöver kombineras med andra historier i en annan tid. Varför gör man det svårare än vad det är.

Det är väl sant det som sägs, första manuset är en övning och en tid för lärande. Jag som arbetade 22 år som universitetslärare på pedagogiska institution och har handlett hundratals uppsatser, samt examinerat 10 tusentals examinationer , samt är utbildad lärare, borde ha praktiserat det på mig själv. Men, det är enklare att se andras brister än sin egna. För detta, kräver distans.

Tre månader. Två manus ska vara klara i slutet av juli, innan jag reser ner till Kavala igen, den 20 augusti för tre veckor i författarrummet (tänka sig) i Svenska huset från den 25 augusti till den 15 september. (Det var det enda lediga rummet 🙂 )

Har bokat flyg redan nu. Läste igår att SAS kommer ställa in 4000 flygningar i sommar på grund av personalbrist. (vilket kan förklara varför alla i kabinen och piloterna på hemresan var engelskspråkiga) Och jag vill inte riskera att det blir direktflygen till Saloniki som kommer bli det.

Kategorier:Från manus till bok