Asfaleias ankomst!


cropped-hus-pc3a5-galinou-4.jpgDet finns en avsats utanför mitt arbetsrum som ligger i skuggan av ett oliv­träd, som skyddar mot den obarmhärtiga solen under den hetaste perioden under året. Varje dag sätter jag mig där och filosoferar över olika ting och har gjort så länge jag kan minnas. Mina arbetsdagar är långa och mina undersökningar många och komplicerade. Vill helst inte bli störd, men det kan inte undvikas. Men kan tycka att ärenden vissa har är så obetydliga att de skulle kunna lösa dessa på egen hand. Men jag avvisar dem inte, men tänker om dem desto mer. Om de bara visste vilket känslosvall som finns inom mig, när de orerar om det som de ser som det viktigaste i livet!

Den skuggiga avsatsen, avskild från övrig verksam­het är alltså guld värd, då de flesta respekterar min vila. Tyvärr är det inte alla som respekterar mitt behov av avskildhet. Det är speciellt en person som alltid har en aning om när jag befinner mig där. Vet inte om denne person håller kontroll, har en utomordentlig slutledningsför­måga eller om det är en ren tur, för honom alltså, att jag då han behöver befinner mig där.  Sokrates, som han kallas, vilket han var oerhört stolt över hade som ung slyngel fått veta av sina föräldrar att han hade förutsättningar att ta över mästarens mantel, när denne inte längre fanns i livet. Men åren gick och han förvandlades från en ung lovande man till en gnällig, föga tänkande person som aldrig var nöjd. Han frestade mitt tålamod. När jag nu satt försjunken, inte i filosofiska frågor, utan i mina minnen av den första tiden och tiden före den på akademin, dök han upp. Min första tanke var – gudarna straffar mig genom att ge denne person, en signal om att nu sitter Xenokrates på av­satsen. Stör honom nu! Vad hade jag gjort gudarna för ont? Naturligtvis var det en struntsak det handlade om.

  • Vad vill du min kära Sokrates?
  • Jag stör väl inte?
  • Nej, ljög jag. Men vad vill du?
  • Mitt skrivdon har försvunnit och det är en av lärarna som tagit den, gnällde han med pipig röst.
  • Vem då?
  • Ja vem kan det vara som alltid tar mina saker och visar inte den minsta res­pekt för mig.
  • Jag vet inte Sokrates, sa jag sanningsenligt, då det var fler än en av lärarna som visade bristande respekt. Något jag borde ha gjort något åt, men underlåtit att göra det.

Hörde en viss irritation i min röst, vilket inte kan ha undgått honom. Men han verkade helt oberörd.Sokrates gnällde om tjuvar och respektlöshet en längre stund och jag höll god min in i det längsta. Men just den här dagen brast till slut mitt tålamod och jag röt åt honom att gå sin väg. – GÅ DIN VÄG NU Sokrates! Du får ta ett skrivdon av mig så länge. Reak­tionen var både tragisk och komisk. Han stod en lång stund med upp­spärrade ögon och en öppen mun som om han sett en av gudarna komma ner­dalande från ovan. SCHAAS, sa jag och fräste, då han inte rörde sig ur fläcken. Han kom till sans, när jag reste mig upp. Han bad om ursäkt och backade ända till husknuten, vände sig om och försvann runt den, fortare än en råtta som blir jagad av en hungrig katt. Min ilska förbyttes till ett be­friande skratt. Men jag visste att det skulle bli vissa konsekvenser, både negativa och positiva. Väl till mods, till trots, upplyft av skrattet, återgick jag till mina minnen.

Vi har alltid en period då all undervisande verksamhet ligger nere och den infaller alltid under den kallaste årstiden i december och januari nästkom­man­de år. Mina lärjungar reser oftast hem till sina familjer och även de flesta av lärarna. Då jag själv låg i fejd med min familj detta år för en struntsak (fast för dom världens undergång), stannade jag kvar på akademin och fick tid att gå igenom mina minnen om när jag upp­täckte akademin och träffade Platon för första gången. Observerat livet och de som levde där hade jag gjort under en lång tid innan detta möte som förändrade mitt liv.

Jag slog mig återigen ner på avsatsen under olivträdet, trots att det var kyligt i luften och satt en stund och mindes när jag kom dit och såg Platon.

Tap, tap, tap, paus, tap tap tap Det var ett brutalt ljud som störde min­nes­stunden och minnena tonade bort. Det enda som hördes i den tidigare väl­görande tystnaden var det enerverande tap, tap, tap, paus, tap, tap, tap, Jag tittade upp i olivträdet och såg en färggrann fågel hålla sig fast i trädstammen med fågel­fötterna och hackade gång på gång in i barken. Tap, tap tap. Jag schasa­de iväg den. Den flaxade iväg, men återkom om och om igen.

Fågeln och jag utkämpade sen en strid. Ingen av oss gav upp i första taget, utan kämpade tills jag var utmattad av att ha slängt allt mot den som jag kunde komma på, brödbitar, oliver, och smågrus. Fågeln var dock fortfarande pigg och stridslysten. Till slut slängde jag iväg en sten som träffade så hårt att den föll ner på marken. Förtvivlad sprang jag dit, tog upp den och värmde den i mina händer. När jag trodde den var död rörde sig den ena vingen och jag lade ner den slappa kroppen i det mjuka gräset som vuxit tätt efter regnet som fallit i flera dagar. Den rörde på den andra vingen, och flaxade lite tamt i början med båda vingarna, men fick bättre fart efter ett tag. Ännu reste den sig inte upp på sina ben. Jag förde insidan på min högra hand under bröstet på den och hjälpte till.

Jag såg in i ett av ögonen som tycktes möta min blick.  Det var ingen blick av fasa eller rädsla. Plötsligt verkade den förstå samförståndet mellan oss. Den rörde sig framåt stapplande och kom till slut ut på grusgången, flaxade fortare med vingarna, började hoppa först långsamt, sen fortare och fortare för att efter tre meter lyfta och flyga först högt upp i luften och sen ner mot mig som om den var på väg att attackera mig. Istället flög den vinande över mitt huvud och sen ett varv runt för att sen flyga därifrån. Kampen var över och vem som vann den vet endast gudarna. Jag var utmattad och förmodade att även plågoanden också var det då resten av dagen blev lugn och tyst. Efter en bit mat och en stunds vila, gick jag in i mitt arbetsrum och började skriva ner mina minnen, som jag skulle berätta för mina lärjungar när de kom tillbaka.

Nästa morgon vaknade jag av att någon knackade på fönsterluckan. Fågeln var tillbaka och samma strid utspelades, men med en pinne som vapen, som jag slog mot luckan. Den flög iväg med flaxande vingar men kom tillbaka. Efter någon timme gick jag ut och vandrade i området. Fågeln följde efter men attackerade inte. Till slut var jag helt säker på att den var utsänd av gudarna eller en själ som fått vingar. Nej, jag trodde inte det var Platon, om någon skulle tro det om mig. Hans återfödelse skulle bli mycket större än representerad i en fågelkropp. Någon mening med fågelns ankomst, en fågel som inte borde ha befunnits där under denna årstid, var jag övertygad om fanns. Men vilken den var hade jag inte någon aning om och fick bli en senare fråga. Jag accepterade fågelns närvaro till slut. Den dök upp när jag befann mig i ensamhet. Under andra tider tycktes den ha försvunnit ut i tomma intet. Jag började till slut sakna sällskapet, då den inte längre knackade ihållande. När den dök upp igen blev jag trygg och rofylld. Jag gav den därför namnet Asfaleia



Kategorier:Romanutkast

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: