Den här veckan har uteslutande handlat om att jag deltagit ZOOM-seminarier i olika former, från den 14 – 17 april. Började känna en viss mättnad i fredags, samtidigt som dessa möten har inneburit att pandemin inte har känts lika närvarande. Det har känts mer normalt än vad det har gjort sen ett par månader tillbaka.

Men under lördagen började det krypa i mig. Åkte och handlade i lördags halv åtta och det var nästintill folktomt. När jag packat in allt i bilen, kände jag starkt att jag inte ville åka hem. Det var som en tomhet ramlade över mig – jag kan inte åka någon annanstans än till mitt hem. Visst kan jag ta en tur med bilen, stanna till någonstans och sen åka hem igen. Men åka ut i landet är inte aktuellt och vad är vitsen. Sitta på ett hotellrum i en för övrigt tom stad. Men jag åkte hem och märkligt nog drog jag på mer än jag brukar göra. Borde ha kört långsamt, men det är roligt att köra min nya bil nu. Har haft den i två månader och kört 30 mil. Kom hem, baxade upp mina kassar, satte nyckeln i låset, ställde ner kassarna, stängde dörren och kände en stor trygghet. Men rastlösheten höll i sig under hela dagen, utom när jag tittade klart på en serie – Hidden! Var för trött för att arbeta med något.

Lite underhållning hölls under förmiddagen av några killar som fixade skyltarna nere på avgiftsparkeringen. De bankade och slog, tog bort vissa skyltar och bytte. Okey, tänkte jag. De skall utöka antalet parkeringar med tillstånd. När de väl var klara med alla byten, fanns det inte fler platser och ingen övrig information. Den enda skillnaden var utseendet på skyltarna. Det vill säga att på vissa var det ett stort P och på andra ett litet. Det tog några timmar. Har man inget att göra, skaffar man sig det! 🙂 Roligt var det! Senare på kvällen – kl. 22.30 var det en grävskopa i radhusområdet som var igång.

Jaha, nu är det söndag och rastlösheten har lagt sig en aning. Men fördrivartiden-idéerna börjar ta slut. För mig tog det 40 dagar innan rastlösheten visade sig. Men, snart blir det varmare och det blir trevligare att köra ut och sätta sig och njuta av solen i naturen mm. med en termos kaffe och en bulle. I ensamhet, men utanför mina fyra väggar. Men längtan till Grekland och Kavala tornar upp, som jag inte trycker ner, utan får leva med, tills det går över. För några år sen under samma tid, var jag i Athen och i Kavala. Minnen dyker upp på FB och det underlättar inte precis. Men att resa till Grekland är meningslöst, även om det skulle gå flyg, då det är utegångsförbud i landet. Det är bättre här i Sverige alltså!

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen