Skuggvärlden Dag 36


Skärholmens parkeringshus på plan 2 är ödsligt. Jag kör ända fram till ingången där det står fem bilar. Klockan är halv nio på Annandag påsk. En person kommer ut med kassar och går fort fram till sin bil. En annan går ur sin bil och in i centrum för att ta rulltrappan upp till ICA Kvantum. Jag gör likadant. Få människor, fler personal än kunder! En dam har en halsduk tätt intill näsa och mun. Hon är där med sin man. En annan har munskydd. Jag drar åt min halsduk lite närmare munnen, liksom dom gör, när vi närmar oss varandra. Pratar lite med en trevlig kassör genom glaset och önskar honom en bra dag. När jag är klar går jag till min bil. Dricker lite yoghurt, röker en cigarett och tittar på solen som lyser in genom öppningen längst upp vid taket. Jag gillar öppna parkeringshus. Inte dom där som inte har några fönster eller öppningar. Det blåser utanför men här är det lugnt, lite svalt och skönt. Jag lyssnar på Lugna favoriter med bildörren öppen och akustiken är fantastiskt fin. Jag har en hel sektion alldeles för mig själv och vill inte åka hem direkt. En bil kommer och kör in på min sektion, ställer sig ganska långt bort. Mannen går förbi. Återigen en som kommer ut, fullastad med kassar, ryggsäck mm. Jag sitter i min bil, känner en stor lättnad. NU har jag fyllt på för en vecka igen. Kör ut från garaget. Gatan är tom och sen ut på E4:an som är mer trafikerad. Men inga köer och jag är snart hemma.

Vi är som skuggor, de tidiga, de som undviker folk. Ingen tränger sig på och visar respekt. De som kommer fram när andra inte är där. De flesta tidiga mornar är de ensamma, håller avståndet mer än andra, uträttar det dom skall göra och går sen in i sin grotta igen. Skyggheten är märkbar. Tystnaden likaså.

Ödsligheten som vi inte är vana vid i storstäderna och i förorternas stora köpcentrum är överväldigande. Nu har vi fått det vi många gånger har önskat. Inga köer vare sig i trafiken eller på ICA. Vi vill inte ha det så här, då det är påtvingat. Kanske vi finner något inom oss själva som vi har glömt eller aldrig har haft, eller om livet i sig självt. Lär oss något om oss själva och vår förmåga att anpassa oss efter situationen. Får insikt om att det här sättet att leva berättar något om att tänka på att leva annorlunda än vi tidigare har gjort. Kanske vi inte lever i skuggvärlden nu utan har börjat komma ut ur den. Det vi trodde var den verkliga världen inte var det. Tidigare var vi fångar som i Platons grotta och nu genom insikten om vår fångenskap, gör det ont. Vad är det genuina, vad är det verkliga? Vi som lever nu har aldrig varit i den här situationen tidigare. Men det finns något igenkännbart. Ger associationer till en svunnen tid. När något känns eller upplevs som overkligt, sägs det, att det är ett tecken på att vi förändras. Jag har fått en annan bild av Sverige och att vi bakom vår distanserade yta, faktiskt bryr oss om varandra.

 



Kategorier:Vardagen

Lämna en respons

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: