I många fall handlar medias rapportering om rena sensationsjournalistiken. SvD är väl den tidning som förhåller sig mest saklig. Därför, även om jag ibland inte kan låta bli att läsa vissa delar i media, fokuserar jag på presskonferenserna av regeringen och Folkhälsomyndigheten. Social media avstår jag så gott som helt ifrån. Vem har nytta av att den panik som lurar i bakgrunden kommer i förgrunden, om man som medborgare inte kan göra så mycket mer än följa de rekommendationer som ges med en viss sans.

Skillnaden mellan säsongsinfluenser, trafikolyckor, sjukdoms- och åldersrelaterade dödsfall och det här, förutom att vi inte har immunitet, är att inte dödsantalet redovisas varje dag, som jag ser det. Varje år dör runt 100 000 människor i Sverige. Om man tänker sig att detta rapporteras om varje dag i media och på nyheterna, skulle detta troligen ge oss alla en närvarande dödsångest eller att vi till slut skulle bli helt blasé. Men alla åtgärder vi gör idag handlar om att minska dödsfallen. När vissa reflekterar om vem som skall räddas, kanske den diskussion behövs, men när Lena Andersson i DN, skriver i sin artikel blir det cyniskt. Det lilla ordet som gör den stora skillnaden mellan saklig reflektion och ren cynism är ”bara”.

Att hela världen stänger ner på snarlika sätt inför en sjukdom som i stort sett bara dödar de gamla och de skröpliga säger oss att människan inte står ut med sig själv om hon inte försöker.

Många som tillhör grupperna över 70 år har reagerat över rekommendationen om isolering. Men vad skall dessa grupper och dess anhöriga säga om detta. Inte nog med att grupperna helst skall isoleras, de borde inte räddas (ordet bara ger det budskapet).

Vi, mänskligheten, ställer in allt och går in i en frivillig depression för att rädda dem som kan räddas, också där tiden som återstår dem är kort. Framtidens pensioner, arbetslöshet och vårdköer som blir följden av att den uppskjutna vården ska konkurrera med nyuppkomna behov, är inte tillräckligt konkret, inte lika säkert som det vi med säkerhet vet om virusets framfart i nuet.

Det förekommer redan att man upphör med behandling eller inte sätter in någon – min egen mamma fick ingen behandling under sina sista 12 dagar i livet i syfte att förlänga livet – 92 år gammal. Då den skulle göra mer ont än nytta. I ljuset av det undrar jag vad Lena Andersson menar med en kort tid som återstår, 82 år istället för 86 år eller 77 år istället för 85 år. Obotlig cancer, eller personer med underliggande sjukdomar som är under 70 år, eller då personen får ett visst antal år kvar. Nej Lena Andersson. En sak har du rätt i – De flesta av oss kan inte leva med detta.

Är det risk för att det blir en modern stupstock, om den här typen av diskussioner blir fler och fler och till slut blir mer eller mindre accepterad. Ett litet ord som ”bara” kan avslöja en cynisk syn på hur värt ett liv skall vara!

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen